Programtext kring de nya uppsättningar av Beethovens femte symfoni och Albinonis Adagio som GSO och Andrew Manze framför 6-7 oktober 2011. Varför ser vår tolkningstradition ut som den gör inom konstmusiken? Och vem, eller vad, är det som sätter gränserna för det som anses möjligt i en musikalisk interpretation? Vad är det som gör att man till exempel inom teatern kan ha ett betydligt vidare tolkningsbegrepp än det vi har inom musiken när man tänker sig nya iscensättningar av den klassiska repertoaren? En teaterregissör kan ändra, eller helt ta bort, en mening, eller i vissa fall till och med en hel scen, som framstår som gammaldags för dagens publik och därigenom kanske försvårar för pjäsens centrala budskap att nå fram. Jag ser idag ingen anledning till varför detta inte skulle kunna gälla även för musikaliska berättelser i form av partitur. Så kallad absolut musik är också byggd kring en narrativ idé som utvecklar sig runt några centrala musikaliska idéer. Form och innehåll är givetvis nära förbundna med varandra, men det behöver inte betyda att det skulle finnas en, och bara en, lösning på hur dessa centrala musikaliska temata kan realiseras och iscensättas. Genom att presentera två nyuppsättningar av Beethovens femte symfoni samt Albinonis Adagio vill jag belysa några av dessa frågeställningar. Båda verken är ju mycket allmänt kända och på lite olika grunder upptagna i vår gemensamma kulturkanon. Beethovens femma som själva den klassiska musikens symbol. Ett verk som återupprepas gång på gång och då inte så sällan i sin egenskap av signalvärde för hela den klassiska traditionen. ’Albinonis’ adagio bär en lite annan kulturell roll. Adagiots melankoliska musik har blivit till både hög- som lågkulturellt allmängods och därigenom mycket spridd. Musiken finns i en rad versioner på olika samlingsskivor, allt från barocksamlingar till konceptskivor som ’Lugna stunder’ mm. Vi hör den i hissar och på varuhus, i konserthus och i olika populärmusikaliska sammanhang. Den ingår helt enkelt i den ljudtapet som omger oss. Genom att här presentera två olika tolkningsstrategier under ett och samma konserttillfälle så får ni i publiken en möjlighet att reflektera kring frågan om musikalisk tolkning i en vidare mening. Genom att orkestrar världen över hela tiden återupprepar vår klassiska musikaliska kanon så finns det enligt min mening ett stort behov av nya interpretatoriska strategier. Detta är givetvis inget mål i sig utan ett sätt att musikaliskt förnya och aktualisera repertoaren. Originalverken försvinner ju inte i och med detta utan kan då istället bilda en aktiv relief mot vilken olika tolkningar värderas. Nu kanske någon vill hävda att det redan presenteras olika tolkningar av olika dirigenter. Och det stämmer ju, men det är inom en väldigt smal tolkningsram uttolkaren vanligtvis kan röra sig. Den ramen bör vidgas så att musiken inte riskerar att förstelnas av virtuositet och sökandet efter det perfekta framförandet. I Beethovenuppsättningen har ett av målen varit att få musiken att klinga på nytt. Att få den att i en viss mening uppfattas som den gjorde för en publik vid uruppförandet då ingen riktigt visste hur musiken skulle utveckla sig. Den nya versionen tonar också ner lite av den heroiska ansatsen i originalet och för fram mer av de klangliga och sökande dragen i musiken. Det blir till en något mer tvekande, och kanske nutida, historia runt jagets frigörelse och position än den Beethoven föresatte sig att berätta. Inom teatern har nyuppsättningarna av klassiska verk fått en bredare tolkningsram under de senaste femtio åren och det är nu tid att också vidga horisonten inom konstmusiken. Vår vördnad inför den musikaliska texten har fram till nu utgjort ett hinder för möjligheten att föreställa oss genuint alternativa tolkningar av partituret. Det är alltså dags att bryta upp idén om att partituret är den enda autentiska versionen av de ingående musikaliska idéerna. På så vis kan vi höja temperaturen i den alltjämt pågående dialogen mellan partituret och interpreten, och erkänna det faktum att den allra största delen av musiken skapas i den översättningsakt som utgörs av det musikaliska framförandet.