”Blod är tjockare än vatten – men för vems bästa?”

Abstract

Syftet med studien är att ur ett barnperspektiv få en bild av hur familjehemsplacerade barn upplever sin tid i familjehem samt om och hur denna bild skiljer sig från de professionellas och familjehemsföräldrars. Målet är att vi utifrån våra frågeställningar kring detta ska kunna få en kunskap om hur man bedömer vad som är barnets bästa och om uttrycket ”blod är tjockare än vatten”, alltså att biologiska föräldrar i stort sätt alltid har rätt till sina barn, överensstämmer med detta. För att få detta besvarat har vi använt oss av följande frågeställningar: Hur upplevs en familjehemsplacering sett ur barnets perspektiv? Vad innebär det för barnet att ha ett flertal vuxna som delar på ansvaret kring det och hur kan barnets behov av trygghet tillgodoses? Har man och hur har man utgått från barnets bästa under placeringsprocessen? Genom en abduktiv strategi har vi valt ett kvalitativt tillvägagångssätt och har genom ett kedjeurval gjort semistrukturerade intervjuer med vuxna före detta familjehemsplacerade barn samt familjehemsföräldrar och barnsekreterare. De resultat som framkommit är att ju yngre ett barn är vid en placering desto viktigare blir familjehemsföräldrarna som anknytningsobjekt. Vidare resultat visade på att otillräcklig information angående placeringens förhållanden skapar en otrygghet hos barnet, vilken barnet tvingas leva med bland annat som en konsekvens av att vårdnadsöverflyttningar sällan görs. Resultaten visar även att kontakten med de biologiska föräldrarna är viktig ur aspekten att de står för barnets ursprung, samtidigt som en kontakt med den biologiska föräldern kan medföra känslor av sorg och besvikelse samt en känsla av att inte kunna lita på denne. Undersökningens främsta slutsats är uppfattningen att föräldrars rätt till sina barn ofta överskuggar deras bristande föräldraförmåga.