Med blicken mot språkutvecklande ämnesundervisning. En studie om stöttning i undervisningen i Medicinsk grundkurs i två gymnasieklasser med flerspråkiga elever

Abstract

Syftet med föreliggande arbete var att, utifrån två undervisningsgrupper, belysa hur ämnesundervisningen, med hjälp av stöttning, kan göras maximalt språkutvecklande. Uppsatsen grundar sig på en komparativ studie av undervisningen i karaktärsämnet Medicinsk grundkurs i en gymnasieklass och undervisningen i samma ämne i en Komvuxklass. Uppsatsen ansluter sig till ett sociokulturellt perspektiv på lärande genom språket och prövar Hammond & Gibbons (2005) stöttningsmodell för språkutvecklande ämnesundervisning. Metoden är kvalitativ och materialet består av ett urval av planerade lektionsaktiviteter samt av exempel på dialoger som förekommer i klassrummet. Resultatet av den första undersökningen visar att läraren, medvetet, väljer att utveckla sin kompetens och arbeta med olika stöttningsformer i undervisningen (ordkunskapsövning, nyckelschema, motsatser, synonymer, idiomatiska uttryck), men att de tryckta texterna som förekommer i undervisningen används sparsamt. Interaktionen i klassrummet är mestadels lärarinitierad och -kontrollerad och består av korta dialoger. Studien visar också att grupparbetet är en arbetsmetod som behöver organiseras för att ge resultat. Resultatet av den andra undersökningen visar att läraren väljer att tillsammans med eleverna diskutera texten i läroboken och att hon stöttar eleverna i sin kunskapsinhämtning. Det planerade interaktiva arbetssättet öppnar upp för meningsskapande dialoger om både språket och ämnet, men eleverna får inte tillfälle att ytterligare bearbeta ämnesstoffet inför examinationen. Av båda undersökningarna framgår att den teoretiska modell som består av två nivåer – en makronivå, planerade lektionsaktiviteter och en mikronivå, interaktionen i klassrummet – måste kompletteras med en tredje, den strukturella kontexten, en lika viktig stöttningsform som de andra två.