Partiledarbytets utveckling – En studie om stabilitet och responsivitet

Abstract

Allt mer ljus, från såväl medier som väljare, flyttas enligt många från det politiska partiet till den individuella partiledaren. Medierna anpassar den politiska bevakningen efter TV-mediet och väljaren orkar inte längre engagera sig i politiska partier och således går utvecklingen mot det presidentiella systemen där poltiken framställs som en tävlan mellan partiledarkanditater. Partiledaren bör med denna logik ha blivit en allt viktigare poltitisk spelare. Utifrån den utgångspunkten ämnar den här uppsatsen undersöker utvecklingen av fenomenet partiledarbyten i svensk politik sedan 1945. Uppsatsen är uppdelad i tre delar. Den första delen undersöker hur länge partiledare har suttit på sin post i snitt genom åren och relaterar detta till internationell forskning. Den andra delen undersöker hur responsiva svenska partier har varit gentemot negativa valresultat över tid. Den tredje och sista delen undersöker hur responsiva svenska partier har varit gentemot negativ opinion genom åren. Undersökningarna visar att ämbetsperioden för svenska partiledare har blivit stadigt kortare och kortare sedan 1945, att responsiviteten gentemot valförluster var lägre under 1970- och 1980-talet än vad den är idag, samt att responsiviteten gentemot negativ opinion också är något högre idag än vad som var fallet på 1970- och 1980-talet.