| dc.description.abstract | Sammanfattning:
Denna uppsats inleddes med en enkel fråga: Vad blir man i särskolan? Med bakgrund i den senaste tidens kritik
mot att särskolans uppdrag till för stor del definieras av omsorg och vård syftar studien till att undersöka hur
subjekt formas i särskolan, hur exkluderingen från den reguljära skolan konstrueras och motiveras.
Mitt ursprungliga fokus var på särskolans verksamhet, men frågeställningen krävde även en dekonstruering av
den apparatur som exkluderar elever från grundskolan. Detta innebar att den politiska styrningen av skolan också
blev nödvändig att undersöka. Texten utgår ifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv då dagens syn
funktionshinder och dess effekter är en konstruerad förståelse, uppkommet ur ett behov av att klassificera och
kategorisera människan. Då uppsatsens syftar till att dekonstruera och problematisera förgivettagelser så utgår
texten ifrån en Foucaultinspirerad diskursanalys, vilken fokuserar på hur aktörer formas och styrs genom och av
diskurser. I texten återges samtal med tre rektorer och fem lärare där jag sökt efter berättelser och en
problematisering av den uppfattade verkligheten, detta då vårt språkbruk är tätt kopplat till rådande diskurser.
Som verktyg för att denaturalisera det förgivettagna används begrepp från den filosofiska tradition där Nietzsche,
Deleuze och Rancière verkar.
Resultatet visar att min ursprungliga fråga inte har något svar. Särskolan frånskiljs den målsträvan som
grundskolan utgår ifrån. Särskolans elever upplevs inte kunna uppnå skolningens syfte – att skapa produktiva,
samhällsbärande individer. Istället markeras elevernas oförmåga genom en placering i särskolan, en markering
som eleven bär med sig hela livet. Detta innebär en allvarlig paradox för särskolans uppdrag, varpå det inte är
svårt att förstå att trygghet och självförtroende ses som huvudsakliga syften för särskolans professionella.
Personalens berättelser visar en stark omtanke om sina elever men samtidigt en djup oro för vad som kan komma
att hända efter skolan, att en förkrossande majoritet av eleverna kommer att fortsätta stå utanför den öppna
arbetsmarknaden, evigt tvungna att förlita sig till andras barmhärtighet.
Exkluderingen har livslång påverkan, varpå jag vill påpeka textens relevans för lärarstudenter och verksamma
inom skolans verksamhet. De olika skolformerna tenderar att fokusera på sin egen verksamhet, delvis på grund
av sin inneboende komplexitet. Frågan om skolans syfte borde dock i större sammanhang lyftas i gemensamma
sammanhang, och frågan om särskolans syfte och uppdrag bör i högre grad diskuteras på en politisk nivå, vilka
tankestrukturer exkludering beror på och vad en exkludering innebär ur ett längre perspektiv ur både ett individ-
och samhällsperspektiv. | sv |
