Lek och språk – en observationsstudie om lekkultur och språkutveckling

Abstract

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att belysa den språkstimulering som sker mellan yngre barn i olika leksituationer där barnen samspelar med varandra utan en delaktig pedagog. Genom att svara på frågorna hur lekkulturen ser ut och vilka olika sätt att använda språket i leken som finns belyses syftet. Undersökningsmetod är videoobservationer som genomfördes på en yngreavdelning på en förskola. Materialet har sedan transkriberats, kategoriserats och analyseras mot tidigare forskning för att se vilka kommunikativa processer och yttranden som kan ses i olika typer av lekar och vad det har för språklig betydelse.

Barnen lekte mestadels lekar med kroppen i centrum. En lek som är högljudd och den språkliga kreativiteten med en lek med ljud, prosodi och ord är märkbar. I vissa fall skapar ljudbilden en intoningsrelation mellan barnen och håller samman leken. Att låta högt och glatt, eller att sjunga, ses av barnen på denna avdelning som en social affordance. Avdelningens lekkultur karaktäriserades också av långa samspel mellan två barn i lekar med leksak i centrum. I dessa samspel pågår genomgående ett språkligt samspel och barnen leker både med ord och ljud, småsjunger och lyssnar och ger instruktioner. Märkbart är också de många och långa låtsas- och rollekar som pågår i avdelningens dockvrå/mysrum. I dessa lekar så överväger kommunikativa yttranden av iscensättande funktion: nu låtsats vi att vi sover osv. Sammanfattningsvis så förekommer det utöver den kommunikativa aspekten; att barn lär sig samspela med andra; i alla olika typer av lekar ett möjligt lärande för barns utveckling av sitt språk ur flera olika aspekter. Uppsatsen visar på hur viktig all typ av lek är för barns språkutveckling och den visar på att jag som pedagog bör erkänna och se all typ av lek som värdefull.

1