”Hejesane hoppesane, fallerallera” – En studie om barns sång i förskolan

Abstract

Sammanfattning Syftet med studien var att öka förståelsen kring barns sjungande genom att undersöka förskolebarns sång på två förskolor varav den ena med speciell inriktning på musik. För att göra detta ställde jag två huvudfrågor: Vad kännetecknar barns sång när de sjunger själva? Och: vad utmärker barns sång tillsammans med pedagoger? För att få svar på mina frågor observerade jag och spelade in barn under sammanlagt fyra heldagar på två förskolor, där den ena förskolan hade uttalad musikprofil. Jag ville se om detta gjorde någon skillnad för barnens sjungande. Under observationerna spelade jag in och noterade allt som skulle kunna räknas som sång och bearbetade sedan materialet genom att notera tonarter och dynamik i barnens sång. Jag kom fram till att skillnaderna mellan barnens sång på de två förskolorna i stort sett var liten och att sångens funktion var mestadels densamma. I barnens egna sång var den både introvert och ett medel för att kommunicera och skapa och stärka gemenskapen mellan barnen. I sången tillsammans med de vuxna framkom på båda förskolorna hur barnen och de vuxna sjöng i olika tonarter, vilket verkade få till följd att melodin i barngruppen blev otydlig. Detta verkade bero på att pedagogerna tog upp sångerna i ett läge som ofta var för lågt för barnen. De gånger då ackompanjemang användes på den ena förskolan uppstod inte detta problem. Barn verkar sjunga hela tiden och efter studien framstår det för mig som att utmaningen är att integrera den meningsfullhet som jag tyckte mig se i barnens egen sång i de sångliga aktiviteterna tillsammans med pedagoger. På det sättet tror jag barnen skulle ges möjlighet att utveckla sin egen sångförmåga.