Blame games – en studie av ansvarsfrågan i fallet med Etiopiensvenskarna

Abstract

Titel: Blame games – en studie av ansvarsfrågan i fallet med Etiopiensvenskarna Författare: Isabella Wising och Ulrika Tauberman Uppdragsgivare: JMG, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet Kurs: Examensarbete i Medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet Termin: Vårterminen 2012 Handledare: Nicklas Håkansson Sidantal: 59 Antal ord: 19 886 Syfte: Att undersöka hur blame games konstruerades i svenska dagstidningars bevakning av fallet med ”Etiopiensvenskarna” (Martin Schibbye och Johan Persson) under perioden 1 juli – 31 mars 2012. Metod: Kvalitativ textanalys enligt ECA (Ethnographic Content Analysis). Material: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet under 4-10 juli, 16-22 oktober, 22-28 december 2011. Huvudresultat: Utifrån teorier om kriskommunikation och mediers gestaltning har vi kunnat se hur blame games konstruerades i fallet med de svenska journalisterna som fängslades i Etiopien (Etiopiensvenskarna). Våra resultat visar att fallet kom att definieras utifrån ett hot mot pressfriheten, där utrikesminister Carl Bildt och Utrikesdepartementet, anklagades för att inte agera tillräckligt för att Etiopiensvenskarna skulle friges. De fick främst kritik av journalister och politiker inom allianspartierna (C, FP, KD, M), för att de inte definierade frågan som politisk och för att de inte talade om Etiopiensvenskarna som journalister. Den etiopiska rättsprocessen ansågs vara styrd av politiska motiv att skrämma journalister till tystnad. Därför ansågs Bildt och UD vara de som hade makt att agera för Etiopiensvenskarnas frigivning. Men Bildt och UD talade enbart om att hjälpa dem juridiskt, och uppfattades ge tillförlit till det etiopiska rättssystemet. Det gjorde att Bildt inte blev trovärdig i frågan. Efter att domen fallit gick den svenska regeringen ut med att de betraktade Etiopiensvenskarna som journalister som bör friges. Uttalandet gjorde att kritiken som riktats mot dem minskade, vilket kan bero på att de då förmedlade att de delade samma syn på problemet som de kritiska aktörerna. Journalisterna som rapporterade om fallet kan antas ha ett egenintresse i frågan. De tillhör samma yrkeskår som Etiopiensvenskarna, och blev starka aktörer i frågan om frigivningen. I och med att de hade direkt tillgång till opinionsbildande mediekanaler kunde de styra gestaltningen av fallet och därmed den allmänt rådande definitionen av problemet.