Torrhamnsutveckling med Public-Private Partnerships

Abstract

Bakgrund och problem: Forskare menar att realisering av torrhamnskonceptet kan medföra en rad fördelar, men dessa är spridda på flera aktörer, inklusive privata och offentliga, varför en problematik uppstår kring fördelning av roller, insatser och nytta. Den offentliga och privata sidan måste samarbeta, genom så kallade Public-Private Partnerships (PPP) men motsättande målsättningar kan hindra utvecklingen. Utbudet av forskning och modeller för PPP vid infrastrukturutveckling är inriktad på betydligt större projekt än torrhamns-utveckling, varför applicering av detta inte passar. Behov finns av nya modeller och forskning är trängande. Syfte: Att belysa viktiga aspekter inom samarbeten mellan privata och offentliga aktörer vid utveckling av torrhamnar, genom att teoretiskt och empiriskt undersöka och analysera relationen mellan de båda sidorna. Med hjälp av existerande modeller och resultat från egna fallstudier skapas i två steg en modell för att illustrera hur samarbetet fungerar. Metod: Arbetet genomförs med en hermeneutisk vetenskapssyn och en kvalitativ ansats. Vetenskaplig litteratur studeras, empiri utforskas och analyser görs. Den empiriska delen utgörs av fallstudier med tre objekt i fokus, vilka utforskas genom fyra stycken respondentintervjuer. Totalt sett har en abduktiv metod använts, eftersom både induktion och deduktion har blandats. Resultat och slutsats: PPP är ett måste vid torrhamnsutveckling. I två av tre fall finns ett dynamiskt samarbete mellan privata och offentliga aktörer. Både privata och offentliga aktörers involvering i utvecklingen är nödvändigt och en jämnfördelad dynamik är att föredra. En nyckelfaktor för ett framgångsrikt PPP vid torrhamnsutveckling är att den privata sidan tar initiativ och driver på utvecklingen samt är engagerad i planeringen av anläggningen, samtidigt som den offentliga sidan backar upp den privata. Sammantaget är risken, med tyngdpunkt på den offentliga sidan, snedfördelad i förhållande till nyttofördelningen där de privata aktörerna får en övervägande del. Vem som bidrar med vad är starkt kopplat till både fördelningen av för- och nackdelar, samt dynamiken i samarbetet. Detta förklaras enklast av IPFÄD-modellen, där de grundläggande aktiviteterna initiativ, planering, finansiering, ägande och drift ingår. I modellen tilldelas varje aktivitet en eller två aktörer, offentlig (O) eller privat (P), som utför denna. De två lyckade torrhamnsetableringarna i studien har PPP-konstellationer, som är slående lika vad vi rekommenderar: IPP(O)/PFO/(P)ÄODP. Ett faktum är att användning-en av torrhamnskonceptet är väldigt begränsad på de undersökta platserna. Verksamheten i anläggningarna måste förlita sig till andra områden för huvuddelen av sin omsättning. Förslag till fortsatta studier: Mer omfattande undersökningar, där man har möjlighet att ta in alla parternas redogörelser, vore önskvärt. Exempelvis skulle kvantitativa studier behövas på området. Oavsett om vår modifierade modell används eller ej, så måste existerande PPP-modeller för infrastruktur anpassas till den, för närvarande populära, torrhamnsutvecklingen.