Glädje, gemenskap och prestationsångest

Abstract

Friidrotten upplever ett problem när unga lovande elitjuniorer slutar med sin idrott innan de har hunnit ta steget över till senioridrott. Den här studien fokuserar på vad det är för brytpunkter som påverkat att idrottarna valt att avsluta sin elitsatsning. För att få en djupare förståelse har även fokus legat på vad som var meningsskapande både under och efter elitsatsningen. Syftet var att belysa före detta elitjuniorers upplevelser kring deras övergång från elitjunior till ett liv utanför en elitsatsning inom friidrott. Den teoretiska referensramen utgick från teorin om en Känsla av sammanhang samt Careershipteorin. Studien har en beskrivande och utforskande design. Tre respondenter som avslutat sin elitsatsning inom friidrott när de var mellan 18 och 21 år intervjuades. Empirin kodades och kategoriserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet som framkom var att de egna drivkrafterna och omgivningens stöd var de meningsskapande faktorerna som idrottarna upplevde under tiden de var aktiva med sin idrott. När idrottarna började ådra sig skador som gjorde att de inte längre kunde prestera på sin toppnivå, valde de att omprioritera. Till en början försökte idrottarna undvika idrotten, skapa distans samt inte reflektera över sin övergång, vilket kan ses som en form av coping strategi (medveten eller omedveten) för att skydda sig själv i en svår situation. De miste då sin identitet som elitidrottare vilket kan upplevas som ett trauma. På grund av deras känsla av sammanhang klarade de ändå av att göra sin tillvaro mer meningsfull utanför elitsatsningen genom att välja ett liv där de hade en möjlighet att vara mer spontana, vårda sina sociala relationer och att satsa på en civil karriär.