Parternas obligationsrättsliga förpliktelser vid företagsförvärv

Abstract

Syftet med denna uppsats är, som rubriceringen antyder, att utreda parternas obligationsrättsliga förpliktelser i samband med ett företagsförvärv. Vilket också uppsatsen kommer visa regleras obligationsrätten vid företagsförvärv huvudsakligen av köplagen. Framställningen har koncentrerats på kommersiella företagsförvärv där samtliga aktier överlåts. Uppsatsen fokuserar på tre rättsfrågor. Den första är vilken lag som skall anses vara tillämplig vid företagsförvärv av nämnd natur. Den andra är att utreda vilka förpliktelser säljaren har, där största vikt lagts på dennes upplysningsplikt. Det tredje och sista kärnområdet är köparens förpliktelser, där främst dennes undersökningsplikt utreds.

Vad gäller tillämplig lag har det förts en ganska omfattande debatt i doktrinen om vilken som skall anses vara gällande vid företagsförvärv. Valet har nästan uteslutande stått mellan köplagens regler och 9 § 2 st. skuldebrevslagen. Doktrinens uppfattning är att företagsförvärvets karaktär ofta blir avgörande för denna bedömning. De typer av företagsförvärv som diskuterats är främst inkråmsförvärv, rena aktieöverlåtelser och aktieöverlåtelser av enstaka eller stora/samtliga aktier. I de fall samtliga aktier överlåts eller i vart fall majoriteten av aktierna överlåts, är doktrinen i det närmaste överens om att köplagen skall äga tillämplighet. Även de fåtal rättsfall som finns på området tycks ge uttryck för detta. Sålunda råder det i regel konsensus i såväl praxis som doktrin att köplagen bör tillämpas på företagsförvärv av nämnd natur. I praktiken är dock problemet med tillämplig lag många gånger irrelevant eftersom parterna normalt reglerar sina rättförhållanden mycket noggrant i avtal, med undantag för sådana avtal som behöver tolkas eller fyllas ut med köplagen som grund.

Med tanke på den komplexa process ett företagsförvärv innebär är det inte ovanligt att det föreligger fel i förvärvsobjektet. Det kan röra sig om ett verkligt fel eller ett fel enligt köparens förväntningar. En utav de viktigaste delarna i en förvärvsprocess är köparens värdering av bolaget. En i efterhand uppfattning hos köparen att värderingen inte motsvarar bolagets ”faktiska värde” är den vanligaste orsaken till uppkommen tvist. Ett fel kan dock inte föreligga bara på grund av att köpeskillingen överstiger bolagets värde, men det finns emellertid möjlighet att köparen vill åberopa ett köprättsligt fel. Ett fel enligt köplagen föreligger om köpeobjektet inte överensstämmer med vad som följer av avtalet, 17 § 1 st. Det är emellertid ofta svårt att fastslå vad parterna åtagit sig. Vad som då många gånger blir avgörande är om säljaren givit uttryck för en viljeförklaring eller ej. Fel föreligger också om köpeobjektet inte kan användas för det ändamål liknande köpeobjekt används för och om det föreligger avvikelser från vad köparen med fog kunnat förutsätta angående köpeobjektet, 17 § 2 och 3 st. Det sistnämnda tar sikte på situationer där parternas avtal inte ger svar på en fråga. De omständigheter köparen har vetskap om står dock säljaren inte risken för, utan sådana omständigheter faller inom köparens risksfär i enlighet med 20 § 1 st. köplagen. Köparens vetskap begränsar därmed säljarens risk. Sådana omständigheter som framkommit eller som borde ha framkommit vid en undersökning får köparen enligt 20 § 2 st. köplagen inte åberopa som fel. Att i dessa sammanhang tala om en undersökningsplikt för köparen är något missvisande. Någon egentlig plikt finns inte för köparen, utan undersökningen sker i hans eget intresse genom att köparen inte kan åberopa sådant som skulle ha upptäckts vid en undersökning.

Köparens undersökning kan aktualiseras efter det att säljaren uppmanat till en sådan eller då säljare har förevisat köpeobjektet. Detsamma gäller då köparen på eget initiativ undersöker köpeobjektet eller då en undersökning anses följa av rådande handelsbruk. Skulle köparen underlåta att undersöka när några av dessa fall aktualiseras övergår risken på köparen. Därmed kan sägas att en undersökning är en typ av riskfördelningsåtgärd mellan parterna. Övriga riskfördelningsåtgärder är säljarens upplysningar, friskrivningar och garantier, vilka kan innebära olika rättsliga konsekvenser för parterna. Skulle exempelvis säljaren garantera bolagets standard i någon del står han risken för denna standard och köparen behöver i regel inte företa någon undersökning i denna del för att kunna göra gällande fel.

Ett vedertaget begrepp för köparens undersökning vid företagsförvärv är ”due diligence” som härstammar från det anglosaxiska rättssystemet. En due diligence innebär ofta en omfattande undersökning av det aktuella bolaget, där så mycket material som möjligt önskas granskas, vanligen av anlitad expertis. Eftersom due diligence sålunda är en mer omfattande undersökning än den lagstadgade i köplagen blir också köparens risksfär mer omfattande. Vid företagsförvärv är denna undersökning mer eller mindre sedvanlig hos köparen.

Vad gäller säljarens skyldigheter skall först dennes marknadsföringsansvar enligt 18 § köplagen nämnas. Skulle det aktuella bolaget inte stämma överens med de uppgifter säljaren lämnat vid marknadsföringen eller annars före köpet, och dessa inverkat på köpet, föreligger ett fel i bolaget som köparen kan göra gällande. En uppgift som lämnats före köpet och som inverkat på köparens beslut kan således komma att aktualisera säljarens felansvar. Detta kan också bli aktuellt rörande uppgifter som lämnats av annan än säljaren enligt 18 § 2 st. köplagen. Skulle säljaren dock tydligt påpeka att denne inte tar ansvar för uppgiftens riktighet eller tydligt rätta en felaktig uppgift innan köpet bär denna inte ansvar för den ursprungliga uppgiften eftersom den då inte antas kunna inverka på köpbeslutet.

Köplagen är dispositiv, vilket innebär att det står parterna fritt att avtala bort köplagens tillämplighet, med viss reservation för avtalslagens regler. På så sätt ges en möjlighet för parterna att avtala om ansvarsbegränsningar som exempelvis friskrivningsklausuler. Köplagen behandlar även dessa friskrivningssituationer genom att reglera omständigheter då en vara sålts i ”befintligt skick”, 19 §. Denna friskrivning är emellertid inte absolut. Skulle köpeobjektet inte överensstämma med de uppgifter säljaren lämnat om objektet kan den, trots friskrivningen befintligt skick, komma att anses såsom felaktig. Trots ett sådant förbehåll ansvarar säljaren också i de fall denne underlåtit att upplysa köparen om ett väsentligt förhållande som antas kunnat inverka på köpet, 19 § 2 p. köplagen. I det sistnämna fallet uppenbarar sig således en uttrycklig upplysningsplikt för säljaren rörande väsentliga förhållanden i köpeobjektet. I doktrinen har det också diskuterats huruvida en generell upplysningsplikt också finns i 17 § köplagen. För en mer ingående redogörelse hänvisas till kapitel 5.