Formativ kursutvärdering. Ett högskolepedagogiskt utvecklingsprojekt vid Göteborgs universitet.

Abstract

Denna projektrapport är genomförd vid Enheten för pedagogisk utveckling och interaktivt lärande (PIL) vid Göteborgs universitet. Syftet har varit att undersöka om och hur en verkstad i formativ kursutvärdering kan ingå i PIL:s aktiviteter för universitetslärares kompetensutveckling. Det övergripande målet med det var att inspirera till, och stödja institutionernas arbete med sådana utvärderingar, och därigenom bidra till pedagogisk kvalitetsutveckling vid Göteborgs universitet. Det konkreta och direkta målet var att inspirera och stödja kollegor med pedagogiska uppdrag vid olika institutioner att börja utveckla medvetenhet om, och färdigheter i, att skräddarsy och tillämpa övningar i formativ kursutvärdering. Rapporten anlägger ett maktkritiskt förhållningssätt till dominerande perspektiv på, och tillämpning av, kursutvärderingar. Den tar sin utgångspunkt i litteratur som diskuterar de förändringar som skett internationellt inom högre utbildning sedan mitten och slutet av 1900-talet, och söker förstå och problematisera både kursutvärderingars roll, och erfarenheter från projektarbetet, i en sådan strukturell och historiskt situerad kontext. Den dominerande tillämpningen av kursutvärderingar tolkas i rapporten som präglad av ett lärarcentrerat förhållningssätt. Projektet och rapporten utgår istället från ett både lärandemålsorienterat och studentcentrerat förhållningssätt, förankrade i sociokulturell lärandeteori, men problematiserar också lärandemålsstyrd undervisning med hjälp av bildningsbegreppet. Projektet är utvecklat ur tidigare pedagogiska utvecklingsarbeten vid Göteborgs universitet, varav begreppet ”formativ kursutvärdering” är genererat ur en litteratur-studie. I projektet betyder det att lärare och studenter arbetar systematiskt med kursutvärdering och kursutveckling genom att använda undervisning som sammanhang där de tillsammans undersöker var studenterna befinner sig i lärandeprocessen; där de för dialoger om hur aktiviteter och material kan stödja deras lärande och sedan finjusterar kursarbetet därefter. Begreppsförståelsen följer Scrivens, och Bloom, Hastings och Madaus ursprungliga definitioner från 1960- och 70-talen, av formativ utvärdering i kurser, men kompliceras av att denna betydelse numera vanligtvis används inom pedagogik och högskolepedagogik under beteckningen formativ bedömning. Ett skäl till att behålla begreppet ”formativ kursutvärdering” för denna företeelse är försöka bidra till en problematisering och vitalisering av kursutvärdering som begrepp och praktik. En pilotverkstad i formativ kursutvärdering genomfördes hösten 2012 inom ramen för HPE102, Behörighetsgivande högskolepedagogik 2: Områdesspecifik pedagogik vid Samhällsvetenskapliga fakulteten. I verkstan prövade, planerade och diskuterade tio universitetslärare från fyra olika fakulteter ett urval övningar från handboken Classroom Assessment Techniques. A Handbook for College Teachers (Angelo & Cross 1993), som är avsedda att skräddarsys efter disciplin, kurs och lärandemål. I tre uppföljande verkstäder i två olika sammanhang under 2013 prövade ytterligare 26 anställda vid åtta olika fakulteter samt en student, revideringar av det första upplägget. Erfarenheterna dokumenterades. Verkstan ser ut att ha potential att bidra till universitetslärares kvalificering, det vill säga att lära sig yrkesmässiga färdigheter genom aktiv träning i att designa och planera övningar, och genom att själv delta i dem. Arbetet under verkstäderna tyder på att dessa färdigheter är integrerade i subjektifiering. Det innebär att de ägnade sig åt didaktiskt medveten analys och självständig problematisering av, och kommunikation om, en mängd olika överväganden som kursansvariga och lärare behöver ta ställning till när de planerar didaktiska situationer, och vad de avser att åstadkomma med dem. Det kollektiva, sociala sammanhanget och samspelet ser ut att ha haft en särskild betydelse i verkstäderna, främst som en förutsättning för att lära sig färdigheter i att designa och planera formativa kursutvärderingsövningar. Ny förståelse uppstod genom ett gemensamt utforskande av en praktik: att tänka, göra och tala tillsammans. Materialet tyder även på att verkstan lyckades inspirera till att introducera formativ kursutvärdering vid institutionerna. Avsikten att försöka åstadkomma ett studentcentrerat förhållningssätt i verkstan ser därför ut att ha fungerat. Verkstans upplägg och övningar bidrog till ett kreativt samarbete med engagerade och livliga diskussioner i samtliga de fyra grupper som deltog. En möjlig förutsättning för detta är att deltagarna redan känner varandra när verkstan infaller, men också i en grupp där de inte gjorde det blev diskussionen livlig. En annan avgörande förutsättning för arbetet i verkstan är en gemensam förförståelse och utgångspunkt vad gäller centrala perspektiv och begrepp inom det område som verkstan rör sig. En sådan saknades i den grupp där deltagarna inte kände varandra. En paradox som varit synlig och medfört problem rakt igenom hela projektarbetet, innebär att slimmade tjänsteplaneringar för anställda krockar med Göteborgs universitets visioner och ambitioner att pedagogiskt kompetensutveckla sin personal och verksamhet. Den tolkas inom den globala kontext som utgörs av universitetens omvandling, med de mindre resurser som finns att tillgå i ”massuniversitetet”, och tyder på att det krävs organisatoriska förändringar så att inte enskilda lärare hålls ansvariga. Rapporten presenterar avslutningsvis rekommendationer för fortsatta verkstäder, som fristående aktiviteter och inom ramen för högskolepedagogiska kurser.