Skall vi tränga ihop oss i en hiss, skall vi låtsas att vi för en stund får plats alla på en gång? Vi är på Mölndals sjukhus. Allra sist kommer en man in. Och på den korta sträckan från entréplan till våning fyra sker förvandlingsnumret. Han har en svart, lite oansenlig skjorta och på den fäster ha en vit liten fyrkant och nu förstår vi, prästen är med på resan. Och han är färdig att börja jobba. Och den prästen, som jag känner, har berättat om vilket skydd den vita rutan är när det värsta hänt. Och hur den, andra gånger, kan vara ett hinder. Men om jag säger singulum, alba, bräm, casula, stola eller röcklin, hur många vet vad jag pratar om då? Att göra en biskopskåpa med tillhörande mitra är ett gestaltande uppdrag där den textila konsten blir ett visuellt språk i kyrkans rum. Plagg tas av och på; iklädandet är en central del i kyrkans liturgi. Referenserna är medeltida, utmaningen är att placera dräkten och textilen i sin samtid. Biskopskåpan heter Landmärken Vi plöjer våra fåror trampar upp stigar som vattnet hittar sin väg Vi ristar, broderar markerar riktning och hemvist Biskopskåpan är gjord i siden med relieftrådar i silke som regelbundet sys fast för att förhöja lystern och skapa struktur. Mellan ovantyg och foder finns ett tyglager av viskos/lin som krymper vid vattentvätt. Då skapas volym i tyget samtidigt som det får följsamhet och blir lättskött. Över hela ytan är kors, tecken och spår broderade. Silketrådarna har tvinnats på Göteborgs Remfabrik