Virtuella kroppar, fysiska rum? En hybridiserad förståelse av konventet som ett virtuell-fysiskt gränsland

Abstract

Uppsatsens problematik grundar sig i en ökad hybridisering av offentliga platser och hur denna process påverkar våra kroppar samt virtualitetens förväntade riktning, från fysisk till virtuell, och förväntad laddning av manlighet. Cosplay är en subkultur där utövaren återskapar animerade och många gånger virtuella kroppar. Uppsatsen ser därför till hur cosplay kan förstås som en virtuell-fysisk praktik vilken går från det virtuella till det fysiska och vilka rum som skapas i denna process. Syftet består i att undersöka och beskriva konventet som en hybrid miljö och cosplay som en virtuell-fysisk praktik. Uppsatsen avgränsar sig sitt en svensk cosplay- och konventskultur. De frågeställningar som leder arbetet är:

¤ Hur kan konventet förstås som ett hybrid virtuell-fysisk miljö? ¤ Vilka rumsliga effekter får denna hybriditet? ¤ Hur kan cosplay förstås som ett förkroppsligande, virtuell-fysiskt gränsöverskridande?

Teoretiskt utgår uppsatsen från tre grundpelare; relationen mellan det fysiska och det virtuella, cosplay och kroppslighet; konventet och hybrida rum. Det första avsnittet tar avstamp i Thulin och Vilhelmsons teorier om det virtuella som ett nytt led i vår rörlighet. Vidare diskuteras hur vi förstår det virtuella i förhållande till det fysiska utifrån Shields vilket leder till en diskussion kring gränsdragningar och gränsland utifrån Haraway. Avsnittet om cosplay och kroppslighet börjar i Rahman m.fl. forskning kring cosplaypraktik i Hong Kong för att sedan se till Pryke m.fl.s diskussioner kring hur man kan tala om kroppar. Detta avsnitt avslutas med Gns teorier om cosplay som en överskridande praktik. Avslutande för teorikapitlet är avsnittet om konvent och hybrida rum som inleds med Nobuokas diskussion om konventet som en kreativ miljö. Sedan följer Whatmores tankar om hybrida geografier vilket leder till Graham m.fl.s teorier om virtuella representationer som utökande och hybridiserande av urbana miljöer. Detta avsnitt avslutas med Ciolfi och Bannons arbete med att utöka en museimiljö teknologiskt. För att undersöka syftet används observationsmetod varför metodkapitlet fokuserar på detta utifrån Öhlander och Esaiasson m.fl., samt diskuterar synen på kunskapsproduktion utifrån Wilsons hybrida epistemologier och för ett resonemang kring forskarsubjektet/objektet utifrån Haraways tankar om situerade kunskaper. Uppsatsens resultat och analys visar på att konventsrummet utökas i multipla virtuell-fysiska processer med olika startpunkter och riktningar, med ökad och minskad friktion för interaktionen som tar plats där. Den ser också till hur de cosplayande kropparnas praktik samspelar med dessa rumsliga effekter och i sin tur skapar egna utökningar av de virtuella kropparnas narrativ och sina egna kroppsliga möjligheter. Detta avsnitt avslutas med en diskussion kring forskningsproduktionen och de föreställningar som kan finnas kring den hos en student som skriver en magisteruppsats.