“Ingen går och knackar och säger hjälp, jag är illegal. Det är omöjligt” - En kvalitativ studie om varför socialtjänsten och papperslösa inte möts.

Abstract

Människor som lever som papperslösa, det vill säga utan uppehållsrätt i Sverige, är en mycket utsatt grupp människor som lever under svåra och osäkra förhållanden. Det råder idag en stor kunskapsbrist och osäkerhet, både på socialtjänsten, bland papperslösa själva och även bland frivilligorganisationer vilka rättigheter de papperslösa faktiskt har och vilken hjälp de kan få från socialtjänsten. Vi har i vår studie, genom intervjuer med både socialsekreterare och människor som lever som papperslösa, undersökt vilka anledningar det kan finnas till att dessa två grupper sällan möts. Genom intervjuerna med socialsekreterarna, samt en juridisk kartläggning har vi även undersökt vilka juridiska och praktiska möjligheter respektive hinder socialtjänsten har att bevilja bistånd till papperslösa. Vi har även frågat om förändringar som de båda grupperna vill se. Våra resultat pekar på att det framförallt är rädslan för att bli anmäld till polis eller Migrationsverket, tillsammans med en uppfattning byggd på rykten och knapphändig information om att det i princip är omöjligt att få någon hjälp, som gör att papperslösa inte vågar ha kontakt med socialtjänsten. Socialsekreterarna talar om en osäkerhet kring hur de ska hantera målgruppen då de sällan möter papperslösa, och de ser överlag fler hinder än möjligheter till att hjälpa dem. Socialtjänsten inom vårt geografiska område är generellt mer restriktiva än vad vi fann lagstiftningen vara, vilket bland annat kan ha att göra med den stora osäkerheten kring lagtolkning samt avsaknaden av riktlinjer. Studiens resultat belyser att samtliga socialsekreterare efterfrågar tydligare riktlinjer och vägledning för en bättre och mer rättssäker hantering av papperslösas ärenden. Informanterna på socialtjänsten talar även om en förändring på högre nivå, framförallt i migrationspolitiken. De papperslösa informanterna betonar att för att de ska våga söka hjälp krävs att de får information om möjligheten att söka hjälp och att de inte riskerar att bli anmälda. Om det skulle bli tydligare hur socialsekreterare ska agera gentemot papperslösa sökande, samt om de uppdaterar sig på sekretesslagstiftningen, kan de även ge bättre information till papperslösa, som i sin tur kan våga ta kontakt med socialtjänsten. Då kan praxis skapas och därmed möjliggörs en mer rättssäker bedömning för de papperslösa.