| dc.description.abstract | Ända sedan Charles Darwin observerade de berömda finkarna på Galapagosöarna har
zoologer arbetat med att försöka förstå hur olika arters form och funktion (functional
morphology) kan förstås i ljuset av deras livsstil och livsmiljö (ecology). Genom att
använda den allometriska ekvationen kan det genomsnittliga sambandet mellan generell
kroppsstorlek och storlek på en viss karaktär, t.ex. längden eller diametern på
överarmsbenet humerus beräknas. Detta generella samband, som beskriver hur en viss
karaktär förändras med ökad kroppsmassa hos ett antal arter, kan också säga en del
om vilka krafter som verkar på just den kroppsdelen. Detta är ämnet för artikel I.
I andra artikeln används de allometriska sambanden för att studera skillnaderna mellan
hanar och honor för ett antal skandinaviska rovfåglar. Resultatet visar att honan i
så gott som samtliga fall har kortare skelettelement i både vinge och ben jämfört med
vad som skulle förväntas med tanke på hennes vikt. Detta stärker hypotesen att behovet
av en större bål är en viktig faktor bakom honans större storlek.
I tredje artikeln jämförs respektive art och kön med den generella linjen och avvikelser
från denna linje ställs mot respektive arts specifika livsmiljö och livsstil. Det visas
bland annat att fåglar som glidflyger mycket har längre överarmsben (humerus) och
mindre yta på bröstbenskammen (carina sterni) än genomsnittet medan aktiva flygare
har större yta på carina sterni och kortare vingben. Det konstateras också att fåglar som
slår sitt byte har kortare och tjockare tarsometatarsus och tibiotarsus i benen medan de
som griper efter sitt byte har längre och smalare. Den i detta samanhang lite udda
bivråken, som gräver efter byte har, som förväntat, avsevärt kraftigare tarsometatarsus
än genomsnittet. | sv |
