| dc.description.abstract | Syftet med denna undersökning har varit att få en bild av vad svensklärare anser det innebär
att, som det står i kunskapskraven för kursen Svenska 1 i gymnasieskolan, eleverna i
huvudsak kan följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Det är intressant, eftersom
kunskapskravet lämnar utrymme för både tolkning och egna värderingar, samtidigt som vi
strävar efter en likvärdig skola med likvärdig bedömning. Jag har därför undersökt vilken nivå
i fråga om språkriktighet som ett antal svensklärare tycker är rimligt att kräva. Utöver detta
har jag också undersökt de aktuella svensklärarnas attityder till, och kunskaper om,
språkriktighet, eftersom detta varit föremål för diskussion.
För undersökningen har jag genomfört kvalitativa intervjuer med fem olika gymnasielärare i
svenska. Svaren har sedan jämförts med vad olika språkforskare anser, detta via en tidigare
genomförd studie (Sjöstrand, 014). Under intervjuerna fick lärarna också, till skillnad från
språkforskarna, besvara ett antal påståenden om språkriktighet, vilka senare värderats utifrån
de direktiv som ges i Språkriktighetsboken (005). Påståendena användes därmed för att
undersöka lärarnas attityder till, och kunskaper om, språkriktighet.
Undersökningen visar att svensklärarna i min studie generellt sett ställer låga krav på elevers
språkriktighet vid sin bedömning. De framhäver att elevernas språkliga kompetenser är
bristfälliga när de kommer från grundskolan, vilket gör att det inte är rimligt att kräva ett
korrekt språkbruk – trots att det står angivet i kunskapskraven. Undersökningen visar också
vissa tendenser som indikerar att de aktuella svensklärarna själva är ur fas när det kommer till
dagens språkriktighetsdebatt. Därtill visar undersökningen också att lärarna i sin undervisning
ibland tenderar att förmedla föråldrade normer och riktlinjer för språkriktighet. | sv |
