art.description.project | Detta KU-projekt är en förstudie till min avhandling kring ett seende.
I detta projekt vill jag undersöka vår relation till rummen vi omges av samt sambandet mellan vad vi ser/upplever och hur vi rör oss i de offentliga rummen. Vid utformning av miljöer saknas det ofta lämplig rumslig anpassning, som utgår från olika människors behov. Mycket av den rumsliga informationen omtolkas felaktigt till dekoration och reduceras till en scenografisk estetik, en vacker yta som glimrar. Detta skapar betraktare som inte vet hur de ska interagera med sin omgivning samt dålig förståelse för rumssekvenser och begränsat rörelsemönster, vilket i sin tur kan leda till segregation (på olika plan). Det behövs en större förståelse av sambanden mellan vad vi vet/ser, hur vi interagerar med stadens (interiöra och exteriöra) rum och hur vi bygger upp vårt spatiala rörelsemönster.
”Vad är direkt kopplat till en kroppslig upplevelse, vad är det som aktiverar, informerar och bygger upp ett förhållande till hur platsen/rummet upplevs”? ”Vad ramar ögat in”?
Ett seende innebär att vi ibland måste göra ett urval, sovra i verklighetens oändliga mångfald och detta är en kunskap som behöver medvetengöras. Jag vill fördjupa min kunskap kring seende, söka efter sätt att se mer, förstå mer och visa på effekten av sådan kunskap.
I detta projekt ville jag undersöka min blick på stadens rum och hur den förändras under kontinuerlig period. Jag valde att studera ett någorlunda nytt rum för mig, ett mellanrum eller rättare sagt flera mellanrum som in sin sekvens bildar Storgatan; parallellgatan till den väg jag vanligtvis tar till jobbet. Under en period fotograferar och filmar jag denna väg varje morgon på väg till HDK, där jag undersöker utvecklingen av min egen blick, från ett ”passivt” betraktande till en aktiv urvalsprocess.
De första promenaderna försöker jag ta rollen som en som bara registrerar. Jag håller kameran i brösthöjd och filmar riktningen/det som är framför mig utan urskiljning. Jag låter rummets tydliga riktning få styra blickens riktning. Det enda som förmår att bryta av Storgatans (mellanrum) är andra mellanrum som dyker upp med jämna intervaller under vägen. Genom att ta denna väg varje dag börjar min blick på min omgivning förändras; andra riktningar, rumsligheter, sammanhang börjar synas och skapar på så sätt en ny relation till platsen/vägen. Jag ser det särskilt tydligt när jag har sammanställt fotografierna jag tagit under denna period. En stor del av processen har bestått av att sortera och kategorisera bilderna. De har fått fungera som verktyg i mitt försök att analysera och förstå min blick; blickens ordning. Jag ser i mina bilder perspektiv, mellanrum, orienteringspunkter mm sådant som jag förväntar mig att se, men jag ser även något jag inte förväntade mig skulle synas – hur stämningen i en bild framställs och förändras beroende på vilken roll jag innehar. Förändringen från den passiva till den aktiva betraktaren – från att enbart registrera till att aktivt göra urval.
Visar ett urval av den processen i ett bildspel/en fotoserie. | sv |