| dc.description.abstract | Att använda sig av devising som arbetsmetod för att i repetitionsprocessen arbeta fram en färdig föreställning blir allt vanligare på Göteborgs scener, på institutionsteatrar såväl som i fria teatergrupper. Att devising idag används i långt större utsträckning i Sverige än vad som tidigare varit fallet, väcker frågor om metodens relevans i samtiden. Syftet med denna uppsats är att granska kopplingen mellan användningen av devising och postmodernismen. Detta utforskas med hjälp av intervjuer med flertalet Göteborgsverksamma teaterarbetare samt tidigare forskning kring begreppen devising och postmodernism. I uppsatsen undersöks devisingproduktioners utgångspunkter, arbetsstrukturer- och hierarkier, arbetsmetoder och arbetet med karaktärer i analysen.
I en devisingprocess utgår man antingen från ett specifikt ämne och tema eller från en eller flera olika texter. Varje devisingprocess är en unik och enskild företeelse, men gemensamt för devisingproduktioner är det lösa förhållningsättet till skrivet material; det vill säga att texten varken prioriteras eller betraktas som helig. Här ifrågasätts författarens auktoritet, istället för en ensam författare finns flera subjekt, det vill säga skådespelarna tillsammans med regissören, genom vilka föreställningen skapas i repetitionsperioden. ʻFörfattarens dödʼ hänger ihop med karaktärernas död, det vill säga att tidens identitetsproblematik återspeglas i avsaknaden av psykologisk förankrade, fasta karaktärer. Många devisingproduktioner har en fragmentarisk snarare än dramatisk uppbyggnad. Devisingprocesser idag brukar ha tydliga regissörer som arbetsledare, som dock inte har färdiga visioner av hur föreställningar ska bli när de börjar repetera. Därigenom ifrågasätts i viss mån den traditionella arbetsprocessen. Ändå är även devisingproduktioner påverkade av modernismen. Dock finns ingen strävan efter ett kollektivt, demokratiskt arbetssätt. Devising som arbetsmetod är förankrad i det nutida postmoderna samhället som kännetecknas av brist på givna sanningar. Till skillnad från den svenska gruppteatern på 1960-talet finns det inga politiska ideal, utan devisingproduktioner ställer frågorna oftare än de ger svaren. Nutidens devising, i sin fragmentariska stil, är knuten till den postmoderna tiden där människor ständigt påverkas av mediernas mångfalt, hastigheten i masskommunikationen, identitetsproblematiken och misstron mot metaberättelser. | sv |
