| dc.description.abstract | Skolan är en plats för socialisation och lärande. Där förväntas eleven möta tidigare
människors erfarenheter som berikar och vägleder dem i livet. Överföringen mellan då och nu
transfereras oftast via läroboken. Läroboken är en koncentrerad form som vilar på traditioner
som ofta lever kvar trots att förändringar har skett.1 Läromedel har fortfarande en stark
ställning i skolan. Enligt Skolverkets undersökning använder drygt 60 % av lärarna dem
regelbundet. ”Lärarna överlämnar mycket av sitt eget handlingsutrymme till
läroboksproducenterna och läroböckerna får en viktig roll inte bara för hur undervisningen
utformas, utan också för konkretiseringen av den nya läroplanens mål, innehåll och
arbetsprinciper.”2
Läroplanen Lpf 94 framhåller att det åligger skolans rektor att förse eleverna med
läroböcker av god kvalité. Riktlinjerna understryker vikten av att båda könens perspektiv
speglas jämställt i undervisningen och att inga fördomar uppstår om vad som är kvinnligt och
manligt.3
Boel Englund sammanfattar sin undersökning Skolans tal om litteratur (1997) som betonar
litteraturens värde: ”Skolans tal om litteratur är på ett mycket tydligt vis förknippat med
förmedlingen av erfarenheter och föreställningar som rör annat än litteratur.”4
Hur vår litteraturhistoriska kanon ser ut i läroböckerna och framför allt hur författarna har
presenterats, vad som har sorterats bort eller lyfts fram och hur texter tolkats eller vantolkats
är intressant.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka den bild som förmedlas av Kerstin Ekman i
gymnasiets läroböcker i litteraturhistoria från år 1977 till 2006 Bilden jämförs med den
litteraturvetenskapliga forskningen om Kerstin Ekman,. De två frågor som undersökningen
bygger på är följande:
• Vad förmedlar läroböckerna för syn på författarskapet jämfört med den
litteraturvetenskapliga forskningen?
• Vilka texter lyfts fram i läroböckerna och varför? | eng |
