Inlandssjöfart - från teoretisk möjlighet till potentiellt utförande

Abstract

Denna kandidatuppsats grundar sig i att regeringen i december 2014 implementerade ett EUdirektiv för sjöfart i Sverige. EU-direktivet behandlar inlandssjöfart i Sverige och ger rederier möjligheten att verka under ett regelverk där den tekniska standarden på fartyg och utrustning lättats för transport på de farleder som klassificeras som inre vattenvägar. I dagsläget har inte några rederier ansökt och fått certifikat för inlandssjöfart och därför mynnar vår frågeställning ut i att undersöka vilka åsikter som råder kring implementeringen av EU-direktivet och vad som skulle krävas för att rederier skulle börja tillämpa det. Vidare undersöks även rederiernas syn på överflyttning från landtransporter till sjöfart, vilket regeringen har en förhoppning om att kunna möjliggöra med EU-direktivet. För att undersöka frågeställningen genomfördes intervjuer med rederier verksamma på de farleder som idag är klassificerade som inre vattenvägar samt genom litteraturstudier. Rederierna som intervjuades var Ahlmark Lines AB, Avatar Logistics och Thor Shipping. Regeringen och näringslivet har en förhoppning om att EU-direktivet ska börja tillämpas men vår studie visar att rederier idag inte bedriver sjöfart under EU-direktivet för inre vattenvägar på grund av att det råder en alltför stor osäkerhet och risk kring EU-direktivet vad gäller faktorer som kostnader, bemanning och ytterligare tillämpningar av regler. För att rederier ska börja tillämpa ett EU-direktiv för inlandssjöfart krävs en implementering av ytterligare delar alternativt ett fullständigt regelverk. De krävs även en ekonomisk försvarbar affärsmodell innan rederierna ser en nytta i att tillämpa EU-direktivet. Rederier och regeringen är idag överens om att överflyttning är något som är nödvändigt för att åtgärda den överbelastning som råder på vägoch järnvägsnätet.