| dc.description.abstract | Denna studie kartlägger skildringen av sömn i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som
flytt. Vad som främst karaktäriserar framställningen är ett slags rumslighet i bildspråket. I Prousts verk
beskrivs sömn som en konkret plats dit huvudkaraktären, Berättaren, beger sig genom att somna. Ord
som ”värld”, ”territorium”, ”land”, ”trädgård”, ”lägenhet”, ”rum” och andra rumsliga begrepp används
för att beskriva sömnen. Studiens teoretiska ramverk utgår ifrån vissa narratologiska och
intertetextuella begrepp som ”narratologisk funktion av rumsbeskrivningar” och ”intertextuellt
klimat”.
Efter en första del där denna rumslighet illustreras följer en analytisk del som studerar dess
estetiska skiftningar. Sömn kan i Prousts verk ur ett estetiskt perspektiv betraktas som en litterär
triptyk bestående av tre estetiska ”paneler” som bildar en sammanhängande helhet.
Dessa tre paneler yttrar sig som följer: i den första volymen, Swanns värld, framställs sömnen som
en helig plats där Berättaren tror sig kunna komma till en himmelsk sfär i vilken den konstnärliga
inspirationen och den svunna tiden kan återfinnas. Den första stilistiska ändringen sker i volym två, I
skuggan av unga flickor i blom, där sömnen upphör att manifestera sig som en helig plats och snarare
blir en profan plats där kroppens fysiska drifter hamnar i fokus. Denna andra estetiska tendens
fortsätter genom de centrala volymerna av verket ända till Den fångna, där ännu en förändring sker
och sömnvärlden till slut blir en relativ plats som inte längre endast är knuten till den sovande
kroppen. Det blir allt svårare att urskilja när Berättaren sover och när han är vaken, var hans
sömnvärld börjar och det vakna livet slutar. Berättaren tycks slutligen befinna sig i ett
sömngångaraktigt tillstånd som överskrider gränsen mellan drömvärld och vaket tillstånd. | sv |
