Ur Avesta Art katalog (2016), s. 16. Vithetens sal skapar skarp kontrast i den gamla martinverkshallens dunkel. Det vita ljuset väller ut genom dörröppningen. Lockar. I samma ögonblick som besökaren stiger in, slår självrannsakan till. Vad i det vita skapar dragningskraft ? Inne i den vita kammaren, isas blodet inför insikten att vi inte stannar vid det oskyldiga och oskuldsfulla. Vitt uttrycker förtryck, förakt, förödelse. Melissa Hendersons och Hanna Hallgrens verk sträcker sig över gränser mellan konstnärliga uttryckssätt och – i sin substans – bortom det bekväma. – Med utgångspunkt i Hanna Hallgrens poetiska verk Välfärdsstaten ur boken Roslära vill jag göra en visuell gestaltning av vitheten, säger Melissa Henderson. – Vitt har i vårt språk – och tänkande – ofta en tilltalande klang. Jag vill lösa upp symbiosen mellan det vita och det positiva. Vitheten finns hos den iskalla snön och i rasismens nedvärdering av människor med annan hudfärg. – ”Rent mjöl i påsen”, brukar vi säga för a lyfta fram sanning. Med i den bilden följer vitheten. Välfärdsstaten gör världen till ett vitt bageri. I min installation är bagarna en skäggig präst, en örn och en Ku Klux Klan-medlem. Deras bakverk blir kladdiga och missformade, och när de trycks in i ugnen väller degen ut på sina egna vägar. Bortom orden talar Melissa Hendersons film om vithetens fasansfulla verkan. Om dem som tror sig vara höga och ädla. Om sortering av raser – inte rosor. Om förintelsens ugnar. Konstnären agerar själv i alla bagarrollerna. Mitt i det vita rummet står det vitkaklade bordet – ett obduktionsbord där vitheten skärskådas. Ett vi lakan sveper in. Från den obducerade droppar, i det oändliga, tunn vit vätska. Fem meter hög tronar en furste över undersåtarna i herraväldet. Manteln av vit päls sammanfattar årtusenden av mäktiga imperier som har använt sina folk som redskap i monumentbyggande och meningslösa krig. Kanske syns här också den idylliserade guden på himlens tron. ”Min Gud är mörker och som trädets rötter
av hundra trådar som i tystnad dricker, svart mjölk”, säger Hanna Hallgren i Välfärdsstaten. Både det poetiska verket och den visuella gestaltningen vänder på perspektiv. Lakan, brukade för svepning, kan hissas till segel för färd till ett sällare land. Manteln kan bli en med på släden som låter oss färdas till öppningen i välfärdsstatens mur. Kanske är allt det vita marmorstatyer över värderingar som vi nu ska kapsla in och lämna bakom oss. ”Vik samman rummet
 och släck tiden,
 silvervitt vatten,
 vithetens slut, upplöser vitheten inifrån vita ögat vita hjärtat vita skummande mun
 vitt i mina händer, vita bläck och medar” Hanna Hallgrens och Melissa Hendersons verk begränsar inte tanken. De lyfter tanken på färd, visar öppningar och möjligheter.