Jennifer Clement har själv sagt att hon verkar upptas av att skildra ”the unprotected”, de skyddslösa. I det här fallet skildrar hon med prosalyrisk precision och ekonomi sin vän Susanne Mallouk och dennas relation till konstnären Jean-Michiel Basquiat, och boken är också ett tidsdokument från 1980-talet och ett betydligt skitigare och farligare New York. Boken utkom ursprungligen 2001, dagen efter 11 september-attentaten inträffade, och försvann inte oväntat snabbt ur offentligheten. Men den starka skildringen och den intensiva språkhanteringen har gett den ett nytt liv både i USA och utomlands. En specifik utmaning som en översättare av det här biografiska och poetiska verket ställs inför är hur de både precisa och ibland drömlika bilderna ska tolkas – det finns, som så ofta annars, inte EN riktig eller möjlig översättning utan många. Utmaningen ligger då i att göra frasen, bilden, situationen till sin utan att tappa författarens röst och möjliga intention ur sikte. En annan utmaning är förstås att återskapa det koncentrerade och ekonomiska språket med bibehållen kraft och pregnans. Ur förlagets beskrivning: Jean-Michel Basquiat var målaren som kom att definiera 1980-talet, geniet som tog graffitin in i konstvärlden runt Andy Warhol, den förste svarte konstnären som blev en superstjärna. Suzanne Mallouk levde med honom. Hon såg passionen och framgången på nära håll, men också det förfall som hans livsstil förde med sig - 1988 dog han av en överdos. Jennifer Clement rörde sig i samma kretsar, och har skrivit en drabbande och poetisk memoar om Basquiat och hans änka. Jennifer Clement, född 1960, har studerat litteratur i New York och Paris. Hon har gett ut tre romaner, en memoar och ett antal diktsamlingar. Romanen En bön för de stulna blev hennes internationella genombrott och utkom på svenska 2015. Hon bor i Mexiko City och är nu ordförande i PEN International. Ur recensioner: ”Det är en charmig bok det här. Om man nu kan säga så när det mest handlar om knark och en del om död, om 80-talets New York, som på alla sätt var skitigare och stökigare än vad det är nu. Men det är formen som är charmig. För det handlar också om konst. Och de korta kapitlen blir som polaroidbilder. Impressioner. Färger, prylar. Unga Suzanne föds i Kanada och säljer till och med sin tandborste för att ta sig till New York. Där jobbar hon på barer, festar och möter den lika unge, vackre Jean-Michel, som ännu inte blivit den kände konstnären. De ser ut som två barn tillsammans och han flyttar in hos henne. Han målar på kylskåpet, vilket hon därför kan sälja dyrt senare, när hon behöver pengar. Ännu senare, när han blivit rik, bor hon ibland också hos honom. Han är nyckfull – och blir alltmer så, ju mer drogerna tar över hans liv. Han är på sin vakt och han är lättkränkt. Han har massor av sexuella relationer – med både kvinnor och män. Andy Warhol är förälskad i honom. För trots det charmiga; där Clement också vävt in Suzanne Mallouks egen röst i små kursiva partier i boken, (Clement var själv med i samma kretsar – och Madonna också, innan hon slog igenom), så är det även en historia om rasism och om klass. Basquiat klär sig i Armani, med färgklickar på, ger abnormt mycket dricks och vill bara köpa dyra viner och dyra delikatesser – allt han gör är en protest mot fördomar, mot de blickar han möter som svart. ”Allt var symboliskt för honom” som Suzanne får säga.” – Anneli Dufva, P1 Kulturnytt http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6526012 ” ’Hon förvarar heroinet i hövolmsfrisyren. Det vita pulvret döljs av de tuperade stråna och spottet. Snuten hittar det inte. Knarkarna hittar det inte. Suzanne håller huvudet högt. Hon bär på en värld utan hörn. Hon håller uppe himlen.’ Så börjar Jennifer Clement sin bok Basquiats änka och i en stil som med sina korta meningar, sin poetiska ton och återhållsamhet drabbar hårdare än en aldrig så närgången skildring av kärlekshistorien mellan Suzanne Mallouk och Jean-Michel Basquiat. Runt dessa två finns New York, barernas East Village, graffitikonstnärernas, hiphopens, gayrörelsens kvarter. […] Stark autenticitet Författaren Jennifer Clement, nyss gäst på Bokmässan, kände dem båda. Hon träffade Suzanne när de jobbade som servitriser i New York i slutet av 70-talet. Deras vänskap, samtalen de förde och Clements egna dagboksanteckningar ger grunden till berättelsen, där Suzanne är jaget, men där den starka autenticiteten kommer ur Clements förmåga att använda språket. Ett exempel: ’Suzanne vet att blåmärken från ett fall på isen skiljer sig från ett med ett bälte.’ Så enkelt kan hon berätta om en far som slår sitt barn. Så förledande enkelt ger hon dem båda barndom och bagage. Parets förhållande var fyllt av slitningar. Försoning, uppbrott, försoning igen – och alltid droger. Den hektiska atmosfären, konstlivet, allt det ryms också i texten fint översatt av Niclas Hval. – Monika Tunbäck-Hanson, GP http://www.gp.se/nöje/högburet-huvud-med-heroin-i-håret-1.3860426