| art.description.project | Konstnärligt projekt.
Stenhammar pianokonsert nr 2.
Reflektion kring den konstnärliga/interpretatoriska processen.
Inför att jag tog mig an Stenhammars andra pianokonsert, som är ett av mina favoritverk för orkester och piano, så ville jag undersöka den interpretatoriska processen i mitt
arbete med verket.
Jag har valt att fokusera denna text till sats 3 Adagio som jag, efter att ha framfört verket och tillbringat mycket instuderingstid med det, anser vara en särskild utmaning. Varför?
Jag är nog inte ensam om att vid framförande av verk av denna storlek och komplexitet inledningsvis ha förväntningar om att det stora jobbet blir att reda ut och lyckas med alla de tekniska utmaningar man ofta ställs inför, i det här fallet den virtuosa andra satsen Scherzo och den jublande fjärde satsen Moderato. Jag arbetade inledningsvis främst med att rent tekniskt få balans i mitt pianospel i de partier som för örat upplevs som svårast att hantera. Jag väntade med tredje satsen Adagio, tills de övriga tre satserna var under kontroll. Sen började jag med adagiot.
När jag hade jobbat igenom verket i sin helhet så att jag kände hygglig balans i mitt spel blev det dags att arbeta med det konstnärliga innehållet på en hög nivå. Jag vill poängtera att för mig går självklart tekniska och konstnärliga frågor hand i hand under hela processen, men det konstnärliga kan ej helt nå sin sanna möjlighet om det speltekniska ej är i balans. Så inledningsvis gäller det att vara noggrann med på vilket sätt jag spelar ett visst parti och att vara medveten om och balansera detta med visionen av målbilden för slutresultatet. Det kan t ex handla om fingersättningar på passager i förhållande till artikulation, tempo och nyans. Så ja, det tekniska och det konstnärliga går hand i hand. Men för att komma vidare med en djupare och mer utarbetad tolkning så utmanas jag i förståelsen av verket, dess detaljer och klangfärg, men också det egna känslolivet att bli ”ett” med verket. Då är örat fanbärare och indikator. Med det menar jag ett känsligt öra som hör de små nyanserna och som registrerar de allra känsligaste detaljerna som kommer av ett noggrant arbete. Denna del av den konstnärliga processen är den mest utmanande och den har inga begränsningar.
Tolkningsfrågor och förståelse av vilket verk det än må vara är alltid den centrala parametern för slutresultatet. I detta skede blev det tydligt att det största interpretatoriska arbetet skulle bli i adagiosatsen.
Jag kände mig länge missnöjd med min frasering och klangbalans när jag övade adagiot. Att skapa bärighet i klangen samtidigt som det ej får bli för kompakt klangbild, är en större utmaning än man kan tro. En vänsterhand som är så detaljerat utarbetad som i detta fallet och ofta ligger i ett lågt register på pianot, tenderar lätt att ta överhanden. Samtidigt ska den enligt min mening lyftas fram då den i sig själv även bär en melodisk prägel som ska utformas solistiskt.
De övningssätt jag fann bra resultat från var dels att sjunga melodin och spela vänsterhanden, då fick frasen ett innehåll som grundades på andning och riktning. Jag övade även vänster hand med ett vidöppet melodiskt öra där jag formade all melodik som fanns gömd i ackompanjemangsfigurerna. Jag spelade utifrån en ackordanalys och provade andra ackompanjemangsfigurer än den noterade som jag sökte fram själv. Detta öppnade upp frihet i spelet när jag sedan återvände till det noterade i vänsterhanden.
Jag vill även peka på det som jag ibland saknat när jag hört versioner av adagiot spelas på CD eller vid konserter, det inslag av folklighet och visa som enligt min mening präglar de melodiska partierna i adagiot. Folkliga influenser är något som jag tycker mig finna i flera långsamma stycken/satser av Stenhammars musik och även i sångerna. Ett tydligt exempel är Fantasi nr 3 eller sats 1
och 5 ur Sensommarnätter för piano.
Här i adagiot kommer jag att tänka på ”Värmlandsvisan” och även ”Utvandrarvisa”. Det folkliga blev något jag under processen verkligen ville ta fasta på i adagiot och med det menar jag enkelheten men också innerligheten. Att på något sätt hitta balansen mellan ett balanserat klassiskt förhållningssätt med utarbetat ackompanjemang i vänsterhanden och det mer fria och enkla folkliga. Det är lätt att tro att ett enkelt och folkligt formande sker utan ansträngning, men så är det inte enligt min erfarenhet. I enkelheten och renheten kring en form så finns även det sköra och ömtåliga, så omsorg om varje enskild ton och fras leder till ett detaljerat arbete.
Utmaningen blir då att balansera det avvägda inövade med det enkla sköra som också behöver få ett stänk av spontanitet. Jag spelade i andra tonarter samt använde andra vänsterhandsfigurer.
Jag varvade med att spela Värmlandsvisan och adagiots melodi med ett snarlikt ackompanjemang som det noterade. Jag tog fram mitt dragspel och spelade adagiots tema med enkel harmonik på dragspel. Jag improviserade över melodin på dragspel för att utveckla känslan av frihet och enkelhet i adagiots tema. Det blir en annan upplevelse att spela melodier på dragspel eftersom dragspelets ton bygger på luftflöde och en lång ton kan hållas levande på ett annat sätt än på pianot, där varje ton efter anslag avtar i tonstyrka. Detta kunde jag sedan ta med i det inre örat vid utformandet av melodik i pianot.
Jag upplever att mina funderingar, problematiseringar och olika arbetssätt ledde till en mer komplett bild av hur jag förhöll mig till adagiot och hur jag till slut lyckades forma mitt spel i kombination av frihet, enkelhet och klangmässig kontroll vid konserten. Jag känner mig nöjd med mitt interpretatoriska arbete men som alltid som den självkritiske pianist jag är bär jag fortsatt på funderingar om hur jag kan lyfta uttrycket vidare när/om jag får möjlighet att spela verket igen.
Nya frågeställningar dyker upp hos mig kring hur jag kan arbeta vidare med improvisation för att öka min förståelse och känsla för det fria och enkla i annan musik som ej grundar sig på en traditionell melodik?
Som pedagog känner jag en spännande utmaning i hur jag kan jobba med den här typen av processer med mina studenter.
Bernt Wilhelmsson 2016-12-20 | sv |
