: Läsflyt – hur då? Några speciallärares och lärares uppfattningar om vilket stöd elever behöver för att nå flyt i läsningen.

Abstract

Abstract

Syftet med undersökningen var att undersöka vilket stöd speciallärare och lärare ger till elever med läs- och skrivsvårigheter för att de ska nå flyt i sin läsning. Följande frågor ställdes: Hur mäts förmågan att läsa med flyt? Vilka metoder används för att uppnå läsflyt? Vilka extra anpassningar görs? Vilka former av särskilt stöd ges?

Arbetet är skrivet med teorier om läsutveckling och läsundervisning som grund. Vi har använt den sociokulturella teorin som allmän tankeram för analysen.

Vi har genomfört en kartläggande kvalitativ intervjustudie, inspirerad av hermeneutiska tän­kesätt, då vi varit hänvisade till att tolka det respondenterna sagt samt det transkriberade intervjumaterialet.

Resultatet visar bland annat att lärarna lyssnar på eleverna när de läser för att på så vis mäta om de läser med flyt. Samtliga lärare gör extra anpassningar för de elever som är i behov av sådana. Det som nämns mest är att materialet anpassas och att skolan frigör extra personal.

Det särskilda stödet sätts in när läraren märker att en elev inte fått med sig det som förväntats från åk ett och då sätts i regel en speciallärare in. Detta sker vanligtvis i åk två eller tre.

Metoderna som används i syfte att hjälpa eleverna mot läsflyt varierar mellan olika skolor och lärare. Bland de konkreta metoder som nämndes fanns Skolstil2, Qnoddarna och TIL (tidig intensiv lästräning). Det mesta av samarbetet med hemmet rör läsläxan. Kontakten förmedlas via telefon, mail och direktkontakt vid hämtning och lämning i skolan och på fritids.

I resultatet av den empiri vi analyserat ser vi att det finns ett stort engagemang för att hjälpa eleverna att nå läsflyt, men att det saknas en enhetlighet i hur det arbetet ska gå till. Respon­denterna verkar arbeta efter aktuell skolas fasta rutiner och egna erfarenheter.