Nordiska språkens plats i svenskämnet: En intervjustudie med svensklärare på gymnasiet

Abstract

Sammandrag

Syftet med detta arbete är att undersöka huruvida nordiska språken har stärkts i svenskämnet för gymnasiet i och med Lgy11, läroplanen som infördes 2011. Detta görs genom en kvalitativ studie där fyra yrkesverksamma svensklärare på gymnasiet intervjuas för att ta reda på om de undervisar mer eller mindre i nordiska språk i och med Lgy11 kontra den förra läroplanen Lpf94, om de anser att det blivit tydligare vad undervisning i nordiska språk innebär i och med Lgy11 och hur viktigt de anser att nordiska språk är gentemot övrigt centralt innehåll i kursen Svenska 2 för gymnasiet.

Tidigare studier visar att majoriteten av svensklärare anser att de fått tillräckligt med nordiska språk i sin egen lärarutbildning och de anser sig kompetenta att undervisa i nordiska språk. Dock visar dessa studier också att flertalet lärare ägnar relativt lite undervisningstid till nordiska språk alternativt prioriterar bort det till förmån för andra kunskaper och förmågor inom svenskämnet.

Resultaten i min undersökning visar att två av fyra lärare berättar att de undervisa mer och två undervisar mindre i nordiska språk. Två av lärarna menar på att det inte blivit tydligare vad undervisning i nordiska språk innebär och två stycken menar på att det blivit tydligare. Resultaten visar också att alla fyra intervjuade lärare anser att nordiska språk är det minst viktiga centrala innehållet i Svenska 2 för gymnasiet eftersom det enligt lärarna finns andra förmågor som att kunna tala, skriva och argumentera som är viktigare att eleverna har med sig snarare än fördjupade kunskaper inom nordiska språk.

Slutsatsen blir därför lite oklar men tendenser finns att nordiska språken inte stärkts i svenskämnet på gymnasiet i och med Lgy11.