Ädelreformen - Kommunalt betalningsansvar - medicinskt färdigbehandlad

Abstract

Sammanfattningsvis har Ädelreformen, med de starka ekonomiska drivkrafter som det kommunala betalningsansvaret utgör, bidragit till en kraftig minskning av antalet medicinskt färdigbehandlade, liksom till att kommunerna byggt ut sina boenden för äldre och handikappade. Mätt och uttryckt i effektivitetstermer har förväntningarna infriats och grundproblemet fått en lösning. Däremot har de sociala, humanitära delarna av reformen inte fått något genomslag. Utifrån den position som den enskile vårdtagaren befinner sig i ges små eller inga möjligheter till inflytande. Vidare konstateras att i brist på incitament som befrämjar tillgängligheten till den slutna sjukvården, har det utrymme som minskningen av de "medicinskt färdigbehandlade" genererat använts till att avveckla vårdplatser. De ekonomiska konsekvenser som vårdköerna orsakar belastar andra verksamheter och konton inom såväl den offentliva som den privata sektorn. Ett ekonomiskt styrmedel i tider av resursknapphet skapar sannoligt kortsiktighet och sektorstänkade. Nya revir och gränser uppstår som orsakar nya samarbetes och samverkansproblem. Sett i ett vidare perspektiv torde en mera genomgripande revidering av vård och omsorgssektorn vara nödvändig, dels för att komma tillrätta med dagens problem, men framförallt för att - mot bakgrund av den demografiska utvecklingen - möta kommande krav och behov. De argument som dåvarande socialministern - för drygt 10 år sedan - anförde i sin föredragning av Ädelpropositionen (Prop. 1990/91:14, sid. 25) känns märkvärdigt aktuella; "Nuvarande verksamhet är inte alltid så utformad att den motsvarar människors behov och önskemål". "Det finns köer och bristsituationer". "Antalet personer i de högsta åldrarna forsätter att öka"! För hela uppsatsen hänvisas till arkiv på Institutionen för socialt arbete.