| art.description.project | Som en del av Tova Gerges och Uri Turkenichs arbete ”Where were we”, gjorde jag ett performance som prövade möjligheten att vända på allegorins föreställda funktion, genom sagoberättande.
I korthet förberedde jag, tillsammans med min dotter, Eos, som vid tillfället var sju år gammal, en saga. Sagan handlade om människor som bodde runt ett gigantiskt träd, där allt de behövde i termer av mat och material försågs av trädet. Med tiden börjar trädet producera allt mindre så de klättrar uppåt längs barken, i hopp om andra omständigheter. Högre upp kommer de till ett grenverk som är så tätt att det fungerar som mark och där växer det fortfarande. De bosätter sig där innan trädet producerar mindre och de måste klättra högre upp igen. Så fortsätter det tills de kommer hela vägen upp och inser att på trädets krona bor det människor som suger upp vattnet från rötterna för att använda till alla möjliga saker men dit blir de inte insläppta allihopa.
Sagan är en uppenbar allegori om flykt. Det särskilda med föreställningen var att det var ett litet barn som berättade allegorin för vuxna. Avslutningsvis frågade Eos publiken vad det kunde bero på att alla inte fick komma dit, och bad publiken diskutera i grupper och återkomma med frågor. Detta vände uppochner dels på allegorins funktion (att berätta om något svårt för någon som inte förstår helt, ett barn), dels på relationen mellan barn och vuxna: Det framstod som oklart vad barnet själv förstod och hur det skulle berättas tillbaka till barnet, som frågor eller svar. | sv |
