Organiserat tiggeri – en arkeologisk diskursanalys av organiserat tiggeri som fenomen i svenska dags- och kvällstidningar

Abstract

Det övergripande syftet med uppsatsen var att undersöka hur svensk media i form av dags- och kvällstidningar bidrar till framställningen av organiserat tiggeri som fenomen. En del av syftet var att undersöka på vilka olika sätt som fenomenet organiserat tiggeri framställs och hur det kan förstås som ett socialt problem för samhället. Ytterligare del var att undersöka likheter och skillnader i de olika formerna gällande innehåll och vilka aktörer som fick utrymme. Slutligen att undersöka och diskutera vilket utrymme det sociala arbetet fick i framställningen av organiserat tiggeri. Studien byggde på egen förförståelse och en omfattande litteratursökning eftersom kunskapsläget kring organiserat tiggeri var av hög relevans för analysen. Metoden grundade sig i en främst kvalitativ forskningsstrategi med kvantitativa inslag med syftet att skapa kategorier möjliga att jämföra inom materialet och samtidigt djupgående analysera materialet. Studiens material bestod av 51 stycken texter från storstadspress avgränsat till dags- och kvällstidningar som valts ut genom ett målstyrt urval med två gallringar. Texterna som valdes ut var artiklar i form av debattinlägg, krönikor, ledare och reportage. Materialet analyserades därefter utifrån en arkeologisk diskursanalytisk metod och dess centrala begrepp: objekt, enunciativa modaliteter, koncept och strategier. Analysen undersökte hur organiserat tiggeri beskrevs, vilka aktörer som fick utrymme att uttala sig, olika argument som användes samt vilken agenda som fördes fram. Texterna analyserades först enskilt, därefter genom en jämförande analys mellan de olika identifierade formerna och slutligen med en sammanfattande analys för att förstå organiserat tiggeri som helhet. Resultatet av analysen var att diskursen kring organiserat tiggeri huvudsakligen består av fyra former av uttalanden: existensen av organiserat tiggeri, lösningar, politisering alternativt omformuleringar. Utifrån formernas innehåll var det möjligt att dra tre stycken slutsatser av medias framställning och diskursens utformning. Den första var att existensen av organiserat tiggeri inte var avgörande för framställningen av det som fenomen och socialt problem. Enbart möjligheten att det kan existera var tillräckligt för att det ska behöva diskuteras och hanteras och då främst av det politiska fältet. Den andra slutsatsen var att företrädare för socialt arbete och socialtjänsten inte tog eller fick märkbart utrymme i diskursen. Det innebar att den institution som var formellt ansvarig för människor i utsatta situationer förmedlade en bild av att ansvaret låg hos andra aktörer. Den tredje och sista slutsatsen var att de människor som organiserat tiggeri relaterade till blev talade om istället för med i diskursen. Trots att dessa människor var centrala för organiserat tiggeri fick de begränsat utrymme att uttala sig och blev främst mottagare för framställningen av organiserat tiggeri i media.