| dc.description.abstract | I denna studie undersöks erfarenheter och uppfattningar om identifiering och undervisning av elever med särskilda begåvningar hos sju grundskolelärare, utifrån en fenomenologisk ansats. Genom semistrukturerade intervjuer har en fördjupad uppfattning av fenomenet sökts. Därefter har en analys skett av hur lärarna lever upp till skolans uppdrag och bedriver undervisning med att leda, stimulera samt samspela med elever med särskild begåvning utifrån det relationella, det normkritiska och det salutogena perspektivet. En tematisk analysmetod har använts för att bearbeta resultatet.
I resultatet framkommer det att lärare identifierar elever med särskild begåvning utifrån vad de läst sig till på egen hand, samt utifrån egna tankar vad en särskild begåvning innebär. Gällande skolans uppdrag uppger lärarna att de många gånger står ensamma då de hade be- hövt både organisatoriskt stöd, i form av kompetensutveckling, material till eleverna samt stöd från elevhälsan för att lyckats i sitt uppdrag. Skolans uppdrag är tydligt för dem, men ouppnåeligt. Gällande ledning och stimulans har lärarnas förståelse för att elever med särskild begåvning kan vara i behov av annorlunda utformade uppgifter och lagom ”fria tyglar” för att kunna utvecklas i sina förmågor. De uppger även den stora vikten av ett tätt samarbete med elevens vårdnadshavare för att fånga upp elevens behov. I diskussionen har resultatet kopplats till ovan nämnda perspektiv; det relationella, det normkritiska och det salutogena. Vi uppmärksammar att skolan behöver arbeta utifrån Antonovskys begrepp KASAM, vilket trycker på betydelsen av meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet för eleven. Ofta stannar arbetat med de särskilt begåvande eleverna vid identifieringen, då gränsdragningen mellan högpresterande elever och särskilt begåvande elever ofta är oklar. Många gånger misstolkas även tecken på särskilt begåvning för tecken på ADHD. För att den svenska skolan ska kunna vara en skola för alla behöver lärare få kunsk | sv |
