ELEVERS UPPFATTNINGAR OM EXTRA ANPASSNINGAR INOM LÄSNING OCH SKRIVNING

Abstract

Abstract År 2014 ändrades lagen gällande extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram. Skollagen ((SFS 2010:800, 3 kap § 3.) säger att när det befaras att en elev inte når kunskapskraven, ska stöd ges i form av extra anpassningar. Dessa anpassningar ska så långt som möjligt ske inom ordinarie undervisningens ram. Skolinspektionens rapport (2016) visar att det fortfarande råder en osäkerhet i landets skolor kring arbetet med extra anpassningar. Undersökningens syfte var att ta reda på hur några elever med läs- och skrivsvårigheter upplever de anpassningar som gjorts samt graden av delaktighet vid utformandet av dessa. Genom halvstrukturerade intervjuer med 10 elever från tre olika grundskolor, besvarades följande frågeställningar: 1. Hur upplever eleverna sina extra anpassningar? 2. Vilka anpassningar upplever eleverna själva som meningsfulla respektive mindre meningsfulla i sin läs- och skrivutveckling? 3. På vilket sätt är eleverna delaktiga i beslutet om anpassningarna och hur de utformas? Arbetet har inspirerats av fenomenografin och det empiriska materialet analyserades utifrån sociokulturell teori samt specialpedagogiska perspektiv. Resultatet har sammanfattats i beskrivningskategorier över hur eleverna uppfattar extra anpassningar samt graden av delaktighet och därefter analyserats och diskuterats med stöd i forskning. Resultatet visade att extra anpassningar var oerhört viktiga för eleverna och om dessa inte fanns skulle arbetet i skolan vara mycket svårare för dem. Eleverna uppfattade anpassningarna som en hjälp i deras lärande och alla anpassningar som kunde hjälpa dem var meningsfulla. Det viktiga var att anpassningarna var individuellt utarbetade utifrån elevernas behov. Eleverna var överlag nöjda med sina anpassningar men deras utsagor visade att flera av dem skulle behöva, och även önskade, mer stöd. Delaktigheten angående utformandet och användandet av de extra anpassningarna varierade även om de flesta elever kände att de ku