| dc.description.abstract | Föreliggande kvalitativa studie problematiserar kunskap i körsjungande, samt lärandet av denna kunskap. Studien grundar sin legitimitet i att kunskap är ett av lärarens råmaterial. Körsjungande jämförs med solosjungande genomgående i studien, för att precisera vilka kunskaper som hör till körsjungande. Genom att använda praktisk kunskapsteori med begrepp som ”kunnande”, ”handling”, ”tyst kunskap” samt ”uppmärksamheter” undersöks kunskaper i körsjungande utifrån något kroppsligt som finns i, och görs av, människan. Utifrån semistrukturerade intervjuer med fem professionella (kör)sångare synliggörs hur de som kunniga beskriver kunskaper i körsjungande. Studiens resultat visar att kunskaper i körsjungande grundar sig i ett generellt kunnande i sång, som anpassas från ett solosjungande via flera sångtekniska lösningar där ”blending” är den främsta.
Studien visar också att lärandet av körsjungande sker i relation till dirigent, sångpedagog och andra körsångare, men att de brister i sitt kunnande på olika sätt. Sångpedagogen anses vara den primära källan till undervisning i körsjungande. En av studiens slutsatser är att sångares kunnande och lärande präglas av en solistnorm, som av vidare studier behöver undersökas och ifrågasättas. En annan slutsats är att kunskaper i körsjungande i mångt och mycket är en tyst kunskap, som behöver synliggöras och konkretiseras för att komma till del för musiklärare. Ytterligare en slutsats är att samarbetet mellan framför allt dirigentens och sångpedagogens kunnande behöver utvecklas för att premiera lärande för körsångaren. | sv |
