| dc.description.abstract | En akropolis (plur. akropoleis), en befäst kulle högt över en antik grekisk stad, utgör en av de mest välkända vyerna från antiken, men ingen har än studerat akropoleis systematiskt. Ett forskningsfokus på Athens Akropolis och dess byggnadshistoria har skapat en bild av dessa platser som stämmer föga överens med den arkeologiska situationen i den övriga grekiska världen.
I denna avhandling behandlar jag antika grekiska akropoleis genom att studera deras funktion och symbolism från ett diakront perspektiv. Jag menar att okritiska läsningar av antika texter under 1900-talet gav upphov till historiska modeller genom vilka akropoleis tolkades och förstods; modeller som, trots att de är föråldrade, än idag är vanligt förekommande i forskningen. Detta skedde när forskare sökte harmonisera de ofta motstridiga antika texterna till ett förståeligt narrativ.
Genom att se akropoleis som diakrona monument i det antika landskapet undersöker jag hur förändringar i akropoleis’ funktion ledde till förändringar i ordets symboliska betydelse. Detta gör att man kan lösa upp de skenbara motsättningarna i antika texter mellan ordets denotationer och konnotationer, och samtidigt bringa samman textkällor och arkeologisk evidens. I stället för att besvara frågan "vad är en akropolis?” upprättar jag en lös definition av vad vi kan identifiera som en akropolis genom att analysera hur ordet ’akropolis’ förekommer i antika Grekiska texter från den arkaiska perioden fram tills 100-talet e.v.t. Resultatet är en formulering av ‘essenser’, vilka sedan används för att identifiera 39 akropoleis i det publicerade arkeologiska materialet från regionerna Thessalien och Boiotien.
Genomgången av det antika bruket av ordet ’akropolis’ visar att det användes både bokstavligen och bildligt för att beskriva faktiska platser och abstrakta företeelser. Till skillnad från hur man vanligt förstår akropoleis så användes de tillsynes inte som tillflyktsorter under klassisk och hellenistisk tid. I stället verkar de från den senklassiska perioden och framåt huvudsakligen ha huserat utländska garnisonstrupper, vilka utplacerats för att kontrollera bosättningen. Det finns belägg för kultisk aktivitet på vissa akropoleis, men källorna för detta är förhållandevis få. Genomgången visar vidare att det var vanligt att använda ordet ’akropolis’ när man hänvisade till personer och tings egenskaper, och att dessa egenskaper över tid förändrades från att vara positiva till att bli huvudsakligen negativa.
Inventeringen av det publicerade arkeologiska materialet från Thessalien och Boiotien bekräftar den bild som framträder från de antika textkällorna. Akropoleis i dessa områden är oftast små och opassande som tillflyktsorter för större grupper människor, men skulle fungera bra som garnisonsförläggningar. Väldigt lite visar på att akropoleis utgjorde boplatser, och huvuddelen av de arkeologiska lämningarna härrör från försvarsanläggningar. Befästningsverken är ofta överdrivna till storleken, vilket skulle kunna innebära att de syftade till att kommunicera ett budskap.
Det samlade resultatet av studien visar att akropoleis har sin bakgrund i polis-statens tidiga historia och att de gick från att vara tillflyktsorter för en förurban befolkning till att bli garnisonsanläggningar under den hellenistiska perioden. Det är tydligt under hela den studerade perioden att byggherrarna på dessa platser syftade till att maximera befästningsverkens synlighet i landskapet, vilket ofta ledde till monumental storlek på murar och torn. Skiftet i funktion från försvar till förtryck, tillsammans med befästningsverkens ideologiska budskap, ledde till slut till förändringen i akropoleis’ symboliska betydelse. I vidare bemärkelse så utmanar resultaten av studien flera av de vanliga uppfattningarna kring tidiga polis-stater och understryker komplexiteten i urbaniseringen av det antika Grekland. | sv |
