Kulturarvsmyndigheter, kärnvärdesord och New Public Management. En jämförande studie av kärnvärdesord hos kulturarvsmyndigheter och andra myndigheter inom OECD.

Abstract

Syftet med denna uppsats är att undersöka om, och i så fall hur och varför kärnvärdesord hos olika typer av regulativa myndigheter ofta liknar varandra. Med Arild Waeraas artikel från 2010 som utgångspunkt, där han undersöker fyra vitt skilda myndighetstypers kärnvärdesord, har jag genom denna undersökning tillfogat en femte myndighetstyp, kulturarvsmyndigheter. Genom att efterlikna Waeraas material- och metodpremisser blir resultaten från denna undersökning jämförbara med Waeraas resultat. En kritisk diskursanalys av kärnvärdesord från kulturarvsmyndigheter inom OECD utfördes genom att dela in dem i fyra kategorier. Två av dessa kategorier kan härledas till New Public Managementvärderingar, och de två andra till värderingar av mer traditionell förvaltningskaraktär som betonar samhälls- och medborgaransvar. Resultaten jämfördes med Waeraas resultat och tolkades därefter utifrån neoinstitutionell organisationsteori. Undersökningens resultat stöder Waeraas forskning, och visar att kulturarvmyndigheters kärnvärdesord de facto liknar varandra. Undersökningen visar också att kärnvärdesorden består av övervägande New Public Management-värderingar, på bekostnad av kärnvärdesord med värderingar av traditionell förvaltningskaraktär. Dessa proportioner är återkommande hos alla fem undersökta myndighetstyper. Neoinstitutionell organisationsanalys förklarar detta upprepande av kärnvärdesords sammansättning som ett trygghetsskapande och legitimerande svar på den egna organisationens, andra organisationers och hela omgivningens krav och förväntningar. Då New Public Management-kulturen har dominerat västvärldens syn på samhällsorganisationer de senaste trettio åren är det rimligt att det är vad som imiteras. Den legitimitet New Public Management-baserade kärnvärdesord ger står dock i konflikt med de mer traditionella förvaltningsvärderingar som behövs för att ge regulativa myndigheter den legitimitet de behöver för att utöva sitt ämbete. Myndigheter behöver kommunicera båda dessa värderingar på ett mer balanserat vis, för att på så sätt skapa realistiska förväntningar hos allmänheten. Om detta inte görs, kan man på längre sikt riskera att medborgarna tappar förtroende för myndigheter.