| dc.description.abstract | Språkstörning är en komplex diagnos som innefattar olika språkliga delar som eleven kan ha svårigheter inom. Svårigheter att förstå och kommunicera för med sig att eleven ofta hamnar i konflikt med sin omgivning, eller drar sig undan, vilket påverkar elevens hela skol- och livssituation. Elever med språkliga svårigheter behöver pedagoger med god kunskap kring hur anpassningar, stöd och arbete kan organiseras, för att på bästa sätt stötta elevernas kunskapsutveckling och öka deras självkänsla.
Syftet med uppsatsen är att, utifrån intervjuer med fyra elever med språkstörning, förstå och tolka vad de beskriver som möjligheter till lärande och utveckling, vad som skulle kunna begränsa detta och vilka tankar de har kring sin framtid.
Vi har genomfört en kvalitativ studie med vetenskapsteoretisk grund i livsvärldsfenomenologin. Med hjälp av intervjuer och observationer har vi undersökt hur fyra elever med språkstörning ser på sin skol- och livssituation och hur de tänker kring sin framtid. Genom att lyssna på elevernas berättelser, och försöka förstå deras erfarenheter, tankar och den värld de lever i (deras ”livsvärld”), kan vi närma oss individen och öka våra möjligheter att tillsammans hitta sätt för att stötta elevernas utveckling och självkänsla.
I studiens resultat fann vi att en multimodal pedagogik och språkliga stödstrukturer är av stor betydelse för elevernas inlärning och förståelse. Eleverna använder sig av olika strategier som ofta hjälper dem i skolarbetet, exempelvis för att lösa en uppgift, komma ihåg saker eller för att kunna fokusera på arbetet. Elever har olika förutsättningar, även när det gäller möjlighet att få stöttning från hemmen. Genom att sätta oss in i den enskilde elevens behov och ge extra tid, omsorg och stöd, kan vi försöka kompensera för skillnader i förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Under samtal och observationer framkom det att alla de fyra eleverna fick någon form av extra stöd i skolan, vilket de beskrev på e | sv |
