Att vara sångpedagog idag ställer stora krav på att vara utrustad med en stor och mångfacetterad verktygslåda. I arbetet med barn, ungdomar och vuxna amatörsångare räcker det inte med att bara känna till en sånggenre. Många vill prova på många olika genrer och växlar gärna mellan pop, R&B, visa, musikal, jazz och klassiskt. Också inom dessa genrer ryms många undergenrer; inom exempelvis musikal kan sångaren behöva behärska vitt skilda tekniker såsom pop, soul och rock, likväl som en mera klassisk tonbildning, så kallad legit. Upp till sju olika stilar inom musikal talas det ibland om (Kayes & Fisher, 2002). Också i arbetet med avancerade studenter på högskolenivå är det enligt mitt förmenande viktigt att ha ett stort kunnande för att på ett effektivt sätt uppnå sångtekniska och interpretatoriskt framgångsrika resultat med studenterna. Ofta ger det goda resultat att jobba med en mera klassiskt inriktad sångteknik med CCM-sångare men också det omvända, att låta den klassiskt skolade sångaren gå utanför sin komfortzon när det kommer till tekniska aspekter genom att jobba med till exempel andra sätt att registrera och färga rösten. Utkomsten är inte sällan större vokal frihet i teknik, uttryck, smidighet, skönhet och säkerhet. I sång har kroppen en enorm betydelse. En del sångare har ett stort behov av att länge och ingående jobba med hållning, stillhet och lugn. Andra måste bli uppmärksamma på onödiga spänningar om hindrar en fri och flödig fonation. Ytterligare andra mår bäst av jobba frigörande med rörelse och sång som en helhet, för att på så vis flytta fokus från prestation och strävan efter teknisk perfektion. I arbetet med sångare jobbar många pedagoger vanligtvis med en detalj efter an annan och mycket inifrån och ut; men vad händer om man gör tvärtom och istället börjar med uttrycket och musiken. Ibland kan det generera fantastiska resultat när text, uttryck och musik får leda. Inte minst bland amatörer kan det ge stora och snabba vinster. Efter tio års arbete med sångpedagogutbildningar på tre olika lärosäten (HSM, KMH och SMI) har jag noterat hur vattentäta skott som kan råda mellan sång i olika genrer. Utifrån en grov generalisering skulle jag vilja säga att det bland många klassiska sångare ibland finns en ovilja att lära sig andra genrer. Det grundar sig ofta i en rädsla över att skada sig, låta ”fult” eller kanske på bristande nyfikenhet. Omvänt ser jag också ibland popsångarens tveksamhet inför att lära sig klassisk sångteknik, för att de därigenom skulle förlora sin autenticitet och låta ”konstlat och tillgjort”. Tillåts jag generalisera ytterligare så ser jag också hur många klassiska sångare bara månar om teknik, med framträdanden som kan sakna både liv och berättande, och CCM-sångare som främst jobbar med sitt uttryck, ofta med tekniska begränsningar som följd. Exempel på så kallad cross-over singing – om än i varierande grad – tycker jag kan man kan finna hos sångare som Audra McDonald, Eileen Farrell, Christine Chenoweth, David Phelps med flera. I arbetet med studenterna på högskolan har jag ofta påtalat vinsterna med att parallellt ha en djup förankring i en tradition samtidigt som det är viktigt att också ha bredd. Till exempel går det inte att jobba i en vanlig kulturskola med enbart kännedom om klassisk sång, eller jobba med en gymnasiekör och själv inte kunna något om klassisk sång. Detta är min starka övertygelse. Eftervägs tycker jag att studenterna öppnat upp för detta synssätt och vill ofta i slutet av sina utbildningar bredda sig. Det är mycket tillfredsställande när de själva vittnar om tekniska valmöjligheter de fått och glädjen över att kunna uttrycka sig på flera och nya sätt. Dessa erfarenheter ville jag dela i denna workshop. Studenter från musikhögskolan i Baku och konferensdeltagare deltog, och det blev ivriga och intressanta diskussioner om vad man kan göra i olika genrer, vilka likheter och skillnader som finns och hur man kan jobba tekniskt kring dessa.