Verket som vunnit Man Booker Price är skrivet på en rad olika språkvarieteter som fungerar som den drivande gestaltningsmotorn och kretsar kring ett mordförsök på Bob Marley 1976 och det politiska spel som omgav brottet och sedan skapade svallvågor ända in på 90-talet långt utanför Jamaica. Här finns ett stort persongalleri som under de 750 tätt satta sidorna kommer till tals i jag-berättade kapitel som varvas med varandra. Det är röster som tillhör gängmedlemmar, amerikanska journalister, kvinnor i Marleys eller ”Sångarens”, närhet, CIA-agenter och en död politiker som talar till oss från andra sidan. Texten är skriven på amerikansk engelska, brittisk engelska, jamaicansk engelska, patois – som är ett slags jamaikanskt kreolspråk – och diverse ord och uttryck från rastafarikulturen, och det finns även lite spanska och syrianska inslag. Inte sällan i en salig blandning. Boken är dessutom tryfferad med öppna och dolda citat ur låtar och sånger, mest reggealåtar. En stor del av finessen med verket är att författaren utnyttjar de många lager av språk som finns för att visa vilka romanfigurerna är och hur de fungerar. Det är 13 (eller 15, beroende på hur man räknar) röster som har ordet. Det finns t.ex. en gangster, Josey Wales, som är stolt över sitt fina och korrekta språk och när han tänker tyst för sig själv har han något som närmar sig vårdad normalengelska, men när han öppnar munnen är det grov jamaicansk-engelska med en hel del patois som kommer ut. Och han har dessutom något slags språklig utvecklingskurva: efter halva boken står det klart att han kan slå på och av sin grova jamaicanska, och att han leker med det. Eftersom det förekom så mycket ovanligt språk kände jag mig tvingad att ta fram en strategi, inte bara låta den internaliserade erfarenheten göra jobbet, inte minst för de långa textsjok som är skrivna på jamaicansk engelska där grammatiken är förenklad, som i ”me no like you” där en motsvarande svensk grammatik mest bara blir komisk. Följande är ett utdrag ur strategin som förändrades en hel del under översättningsarbetets gång: • Dialekten är så kraftig att allt inte går att få med. • Kraftig, markerad patois kan behållas i enskilda fraser. • Behåll en del korta jam-eng meningar i kapitel med normalengelska: Me no know. • Arbeta med ordföljden. Förenkla/förfrämliga med enkla medel. • Njut av att det är 70-tal (till 90-tal) låt det försiktigt reflekteras i den amerikanska slangen. • Testa ”dom”, ”nån etc” (men kanske inte mej/dej?) i jamaicansk eng. • Hoppa över i alla infinitiv-att som någorlunda naturligt går att hoppa över eller ersätta med ”och”, ”så”, ”hur” • förkorta ”som om” till ”som”; ”så” kan i en del fall ersätta ”för att” Jag lät inte den den här strategin inte stelna förrän jag hade en grovöversättning av hela boken. Sedan var det ett ett digert arbete att gå igenom alla de 1,4 miljoner tecknen och se till att vara så konsekvent som möjligt. Men jag försöker alltid låta bli att offra för mycket på konsekvensens altare. Funkar det inte i gestaltningen bryter jag mot mina egna regler. Det brukar vara klokt om är medveten om det och inte överutnyttjar det. En annan stor utmaning var att hålla ordning på de många karaktärerna (ca 70 st), och inte minst på de 13-15 personer som har egna monologer, egna röster. Norrmännen löste problemet genom att lägga ut boken på en lång rad översättare som var och en förstås bidrar med sin röst och sin stil, medan jag fick jobba ungefär som Marlon James, det vill säga hitta rösterna inom mig, eller med hjälp av människor jag mött, sett på teve eller bara läst om i andra böcker. Det är alltid en utmaning att hitta rösten/stilen hos en författare eller en berättare och exakt hur man gör det är svårt att svara på. Men jag har själv försökt illustrera det genom att säga att det ska kännas som om författaren eller berättaren sitter bredvid när man jobbar och antingen nickar gillande eller också skakar på huvudet när man letar efter en viss synonym eller ändrar drastiskt på meningsbyggnaden. Och här var jag alltså tvungen att försöka hålla kolla på ett stort antal röster och se till att skilja dem åt. Jag försökte lösa problemet genom att anteckna vad jag själv hade tänkt och påminna mig om hurdana de var och vilket språk de använde varje gång de dök upp, för de återkommer hela tiden. De här kommentarerna fylldes förstås på och ändrades under hela grovöversättningen, och under genomgångarna. Jag skapade också en Spotifylista med all musik som nämns i boken och såg till att lyssna på den regelbundet för att försöka snappa upp alla referenser och mer eller mindre dolda citat. Dök det upp en fras ur till exempel en Bob Marley-låt i texten skulle den helst stå oöversatt, så ser konventionen ut och så skulle det även funka i en svensk verklighet, men om citatet var dolt fick jag översätta eller delvis översätta på ett vis som lät naturligt i sammanhanget, men som ändå gav en insatt läsare en chans att snappa upp vad som pågår. En återkommande fråga från läsare när det gäller den här typen av böcker är varför det inte finns någon ordlista längst bak. Men originalet riktar sig främst till världen utanför Jamaica, och det finns ingen ordlista i originalet. Visserligen kan tänka sig att en amerikansk och brittisk publik vet lite mer om jamaicansk engelska än svenskarna, och därför har också reducerat de mindre frekventa glosorna och lagt till ett och annat förklarande adjektiv. Men jag tänker mig att man har mer att förlora på att försöka förklara precis allting än att försöka förmå läsaren att ryckas med. Dessutom finns det en postkolonial tanke bakom det här språkblandningsfenomenet som verkar bli vanligare och vanligare, och den är mycket förenklat att vi som tillhör den så kallade gamla världen kan banne mig göra oss omaket att kolla upp saker som rör den förment nya världen, eller åtminstone erkänna att vi inte vet allt och inte måste veta allt. Boken och översättningen blev nominerad till Kulturhusets Stadsteaterns Internationella litteraturpris och fick fina recensioner, exempelvis här: https://www.svd.se/ett-storverk--som-en-karibisk-version-av-satansverserna https://www.sydsvenskan.se/2018-01-23/en-monumental-roman