Nutritionsstatus, livskvalitet och kroppssammansättning hos patienter med avancerad huvud-halscancer - Långtidsuppföljning av canceröverlevare 6-10 år efter diagnos

Abstract

Bakgrund: Nutritionsproblem är vanligt förekommande hos patienter med huvud-halscancer. Försämring av patienternas nutritionsstatus kan ske redan innan diagnos för att sedan förvärras under och efter behandling, vilket medför en ökad risk för malnutrition och sänkt livskvalitet. I nuläget finns det endast ett fåtal prospektiva studier med långtidsuppföljning som studerat huvud-hals cancerpatienters nutritionsproblem. Syfte: Syftet var att studera skillnader i nutritionsstatus, livskvalitet och kroppssammansättning vid tidpunkten för diagnos mellan huvud-hals canceröverlevare och de patienter som avled innan långtidsuppföljningen, samt att kartlägga dessa parametrar för canceröverlevarna vid långtidsuppföljningen och studera eventuella förändringar över tid från diagnos och 2-års uppföljningen fram till långtidsuppföljningen. Metod: Studien var en prospektiv långtidsstudie som baserades på patientmaterial från en tidigare studie med 134 deltagare, som genomfördes mellan 2002 och 2008, samt dess uppföljningsstudie 2012. Parametrar för nutritionsstatus, livskvalitet och kroppssammansättning studerades vid diagnos, 2 år och 6–10 år efter diagnos. Alla mätningar och insamling av data utfördes av två erfarna dietister. Statistiska analyser utfördes för att studera skillnader vid tidpunkten för diagnos mellan överlevare och avlidna samt för att studera de undersökta parametrarnas förändring över tid för gruppen med canceröverlevare. Resultat: De patienter som avled innan långtidsuppföljningen hade redan vid diagnos signifikant lägre energi- och proteinintag, sämre sväljförmåga och funktionsstatus samt lägre livskvalitet jämfört med de patienter som överlevt. Skillnad i fettfri massa index och fettmassa index var endast signifikant för männen och var lägre i gruppen med avlidna. Vid långtidsuppföljningen hade patienterna ett flertal bestående eller försämrade nutritionsproblem specifika för denna patientgrupp. Svälj- och gapförmågan hade försämrats signifikant över tid och patienterna hade signifikant mer problem med muntorrhet, seg saliv och smak vid långtidsuppföljningen jämfört med vid diagnos, och dessa problem var kvarstående i samma grad som vid 2-års uppföljningen. Konklusion: Strukturerad screening för att identifiera riskpatienter samt tidig nutritionsbehandling är betydelsefullt då patienter med huvud-halscancer redan vid diagnos kan ha en försämrad nutritionsstatus och lägre livskvalitet. En individuell och långvarig nutritionsbehandling och uppföljning är av stor vikt då flertalet av de patienter som överlevt sin avancerade huvud-halscancer, främst de som fått kombinations-behandling, hade bestående eller förvärrade nutritionsproblem 6–10 år efter diagnos.