Ute på hal is

Abstract

Ätstörningar förekommer inom alla typer av idrott, men är mest förekommande inom estetiska idrotter. Idrottande ungdomar är en riskgrupp för att drabbas av ätstörningar, då de befinner sig i en omvälvande tid fysiskt och psykiskt. Tränare har en viktig roll för idrottande ungdomarna och tränarnas beteende kan påverka huruvida de aktiva utvecklar en ätstörning. Det är därför intressant att undersöka hur tränare i olika idrotter pratar om ätstörningar och därför är syftet med denna studie att undersöka och jämföra ungdomstränares uppfattningar om ätstörningar inom två olika idrotter, ishockey och konståkning samt att analysera hur tränare resonerar kring förebyggande arbete och bemötandet av idrottare i riskzonen. En kvalitativ metod valdes där två fokusgruppsintervjuer utfördes, en grupp bestående av tre konståkningstränare och en grupp av fem ishockeytränare. En kvalitativ innehållsanalys genomförs för bearbetning av data. Konståkningstränarna ser ätstörningar som ett stort problem medan ishockeytränarna pratar om det som något de hört talas om men sällan förekommer i deras idrott. Båda tränargrupperna anser att de har bristande kunskap om ätstörningar och att kunskap är nödvändigt för att kunna motverka ätstörningar. De anser att de bör bemöta en aktiv med tecken på ätstörning genom att prata med individen. Att tränargrupperna pratar olika om ätstörningar kan bero på att idrottskulturerna ser olika ut, vilket påverkar deras värderingar och tankar. Tidig socialisation gör att individer formas inom sin idrott, vilket kan ha påverkat tränarnas sätt att resonera. Olika bemötande av idrottare kan bero på att tränare väljer olika strategier för att hantera idrottare med ätstörningar.