I det offentliga rummet synliggörs samhället. Det är en dynamisk spelplats där politiska, sociala och ekonomiska maktstrukturer samverkar. I det utopiska demokratiska rummet finns ingen ägare eller någon som har större beslutsrätt än någon annan och här ska en relevant frågeställning appliceras, kan och om så på vilket vis, kan konsten stärka den demokratiska idén om att torg, grönområden och gator i en stad är platser för åsiktsyttringar, att agoran återupprättas för vi tillsammans ska kunna försvara idén om åsiktsfrihet och försvara det fria ordet, den enskilde individens rätt att göra sig hörd? Mötet med en plats som renässansträdgården Giardino Giusti i Verona var en givetvis en tidförflyttning samtidigt kunde parken som dess omrkringliggande ljudande miljöer och de utplacerade musikerna få besökaren att inneslutas och omgärdas av en kanvas som under konsertens gång är satt i ständig förändring. De ljudande rumsliga avgränsningarna definieras av vår egen föreställningsförmåga och uppfattningsförmåga av ett rum som oavbrutet över tid är i rörelse, likt en film där ruta för ruta passerar våra sinnen.