BAKGRUNDEN TILL DETTA NUMMER AV PALETTEN Några reflektioner kring vår tids hatkärlekskonst Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing, there is a field. I'll meet you there. Rumi Det finns ingen kärlek utan hat, utan passion, utan lusten att sluka den andre, utan viljan att ge upp allt, inte minst sig själv. Vissa går så långt som att säga att hat och kärlek är två delar av samma mynt. Stämmer det? Vad händer om vi tillämpar denna syn på de hatvågor som sköljer över världen idag och som blivit en del av konstens miljö och villkor? Kan vi älska våra fiender? Fienden inom oss? Eller är kärlek en illusion, ett optiskt hinder, en skranglig stege som gör att vi bara slår oss ännu hårdare när vi faller? Det är några av de tankar som rör sig i mitt huvud när jag tänker på vår tids allt större polarisering mellan olika hat- och kärleksformer, mellan allt våldsammare populistiska rörelser, syndabocksprocesser och en banaliserad ”like-dislike” kultur. Vi lever i en affektdominerad tidsålder. En tidsålder där tänkare som Sara Ahmed, och många andra, uppmanar oss till att beakta känslornas politiska implikationer, men det är som om ingen riktigt vill erkänna affekternas inverkan på den egna omdömeskraften. Även jag skriver under påverkan, driven av ett hat mot moralens mästare som delar upp världen i good och bad guys, i rättrådiga etiskt oantastliga konstnärer och kontroversiella konstnärer som ägnar sig åt en uttalad politiskt inkorrekt konst. Nietzsche hade samtidigt fel när han i Bortom gott och ont hävdade att moral bara var ett annat ord för affekt. Det finns skillnad på gott och ont, på rätt och fel, för utan dessa skillnader skulle vi inte kunde sätta oss själva på spel, än mindre attackera orättvisorna som sjuder omkring oss, men pekpinnarna bör först och främst vändas mot oss själva. Jag genomlevde just en intensiv kärlekshistoria, där både jag och personen ifråga växlade från kärlek till hat nästan över en natt. Det kan inte ha varit äkta kärlek, tänkte jag först, men vad är äkta kärlek i så fall? Är hatet, kärlekens motsats, något som bör förkastas eller bejakas, ja rentav ses som nyckeln till människans sanna natur? När jag en tid senare försökte förstå vad som hade hänt mellan mig och personen ifråga, kom jag att tänka på Mara Lees Kärleken och hatet, en bok där hat och kärlek levde så nära varandra, ja nästan flöt in i varandra, i ett njutningsfullt upphävande av vårt schackrutiga tänkande, som jag i brist på bättre skulle vilja kalla “hatkärlekskonst”. I det här numret av Paletten kommer vi titta lite närmare på kärleken och hatet i konsten och litteraturen tillsammans med Mehdi Belhaj Kacem, Isabella Blomstrand & Carl Michael Edenborg, Simon Critchley & Jamieson Webster, Maria Domellöf, Wera von Essen, Agnieszka Gratza, Laura Hatfield, Silvana Lagos, Lina Mannheimer, Renata Salecl och Cecilia Sjöholm. Den här förlängda introduktionstexten, som också kan ses som en loggbok, inleder ett nytt spår i Palettens undersökning av konstens autonomi och dess relation till den koloniala modernitetens verkningar på vår affektdrivna samtid, ett spår som reflekterar över samtiden ur ett bredare tvär-konstnärligt och psykoanalytiskt perspektiv. Den konstnärliga forskningen som ligger till grund för detta nummer tar utgångspunkt i en redaktionell praktik där konstverk och teoretiska utsagor blandas med utgångspunkt i den övergripande frågeställningen kring samtidskonstens roll i den samtida kapitalistiska och koloniala moderniteten. En viktig aspekt av just detta montage är relationen mellan ett undersökande av kärlekens och hatets roll i samtidens uppmärksamhetsekonomi.