Har fetischismen blivit den nya humanismen? I alla fall om man skall tro konstnären och skribenten Aurélie Galois, som i sin text redogör för fetishismens koloniala historia från afrikanska ritualer, Kant, Hegel och Auguste Comte via Marx, fram till Paul B Preciado. Med detta bidrag fortsätter vi Palettens mångåriga undersökning av konstens relation till den koloniala och kapitalistiska moderniteten. Men har detta intresse för konstens och estetikens diskriminerande funktioner skapat en förväntan på dagens konst att vara moraliskt vattentät? Det menar konstnären Joakim Forsgren, som ser denna utveckling som fördummande och begränsande för bildkonsten, och undrar varför konflikträdslan har blivit den svenska konstens nya stjärna. Han menar att konflikträdslan bidrar till institutionernas oförmåga att ta itu med de reella problemen med bristande representation, diskriminering och misstänkliggörande av personer utanför normen, och istället skapar en missriktad symbolpolitik, exemplifierat med Moderna museets försök handplocka en publik till Arthur Jafas vernissage med samma hudfärg som konstnären. Forsgren själv går en helt annan väg för att undersöka konstens relation till rasismen, inspirerad av inget mindre än Gitta Serenys djupintervjuer med Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer. Modern konst och progressiva rörelser antas ofta höra ihop, vilket inte alltid är fallet. I en essä om det reaktionära avantgardet reflekterar Magnus Bärtås och Fredrik Ekman över hur Gabriel D’Annunzio och Romaine Brooks blev hänförda av fascismen och en aktiv del av dess rörelse. Både Brooks och D’Annunzio var uttalat antimoderna, men samtidigt normbrytare och avantgardister både konstnärligt och socialt. Bärtås och Ekman tecknar med hjälp av den postkoloniala teoretikern Pankaj Mishra en tydlig linje från D’Annunzios Fiume till militanta sikher, hindunationalister, vit makt-rörelsen och ISIS idag. 1975 upprörde science-fiction-författaren Ursula K. Le Guin en stor del av Science-Fictioncommunityn med essän ”American SF and the Other”. Science fiction-genren, menade hon, använde sig av aliens i sexistiska och rasistiska syften. Robert Stasinski som har skrivit en essä om den artificella intelligensens relation till rasism, och blackboxens rasistiska undermedvetna, förklarar hur Le Guins idéer aktualiserats i den algoritmkritiska diskursen om experimenten med AI-system som tränats med fördomar och utvecklat rent av nazistiska böjelser, såsom Microsofts avatar Tay, 2016. Går det att slita den den digitala estetikens subversiva potential ur ”turbokapitalismens” händer? Det är en fråga som diskuteras i Fanny Wendt Höjers intervju med personerna bakom Possible Bodies, ett projekt som dissekerar vad vi kan göra med 3D-teknologi, och vad den gör med oss. Intervjun skedde i samband med festivalen Transmediale i Berlin, som nästa år firar 20 år, vilket vi kommer att behandla vidare i kommande nummer. Relationen mellan 3 och 2 dimensioner står i centrum för Sonia Hedstrands bidrag, ett essäverk i vilket hon gör en begreppslig kartläggning av arbetslivet som konstnär idag. Avslutningsvis är vi mycket glada att kunna presentera My Lindhs typografiskt vindlande essä, som så mycket annat i detta nummer försöker gripa tag i var vi befinner oss just nu. Den konstnärliga forskningen som ligger till grund för detta nummer tar utgångspunkt i en redaktionell praktik där konstverk och teoretiska utsagor blandas med utgångspunkt i den övergripande frågeställningen kring samtidskonstens roll i den samtida kapitalistiska och koloniala moderniteten. En viktig aspekt av just detta montage är relationen mellan ett undersökande av en samtida fascistisk estetik och frågan om fetischens roll i samtida bildpolitik