Vom Lesen lesen. Zur Konzeption und Darstellung des Lesers im postmodernen Roman

Abstract

I postmoderna romaner tillskrivs läsaren en avgörande roll. Läsaren träder ofta fram som fiktionaliserad figur respektive protagonist i texternas handlingar, där olika typer av läsning och dessas olika funktioner visas upp och reflekteras. Läsarens och läsandets förekomst i dessa romaner är dock inte enbart ett diegetiskt fenomen. Den vittnar även om en viss konception av förhållandet mellan läsaren/läsandet och det estetiska verket som i sin tur återspeglar de receptionsestetiska teorier som utvecklades i Tyskland i slutet av sextiotalet och är kända under namnet receptionsestetik. Dessa teorier framhäver och utforskar läsarens roll i skapandet av textbetydelse. Förutom återkommande skildringar av läsaren och läsningen utmärker sig postmoderna texter därutöver genom sina metafiktiva strategier, såsom exempelvis just läsarens fiktionalisering, intertextualitet, dialogiskt berättande, olika narrativa speglingar och andra självreflexiva företeelser. Utifrån receptionsestetikens teorier och i synnerhet med hjälp av Wolfgang Isers och Umberto Ecos arbeten om bland annat den implicita läsaren undersöker den här avhandlingen ovan nämnda strategier och deras samspel i fem postmoderna romaner. Syftet är att undersöka vilka funktioner dessa strategier har i de valda texterna samt hur de samspelar med varandra för att göra den empiriska läsaren medveten om både fiktionsskapande och om sin egen läsprocess. Särskild vikt läggs vid hur läsaren fiktionaliseras i texterna: gemensamma mönster i framställningen av läsaren identifieras och läsartyper liksom återkommande motiv som används för att tematisera läsande kartläggs, varvid analysen även utreder hur dessa mönster och motiv återspeglar en viss konception av läsare och läsande. Arbetet inleds med ett kapitel om Italo Calvinos "Se una notte d’inverno un viaggiatore" (1979). På grund av romanens status som ett slags mall för en typiskt postmodern skildring av läsaren och läsandet syftar analysen av denna roman till att introducera och beskriva centrala litterära mönster och motiv men även koncept och teorier som är avgörande även för förståelsen och analysen av de efterföljande tyskspråkiga romanerna, det vill säga Gerhard Köpfs "Die Strecke" (1985); Christoph Ransmayrs "Die Schrecken des Eises und der Finsternis" (1984); Felicitas Hoppes "Pigafetta" (1999) och Walter Moers’ "Die Stadt der Träumenden Bücher" (2004). Å ena sidan visar analysen av de tyskspråkiga romanerna hur dessa använder sig av mönster och strategier som förekommer redan i Calvinos roman, å den andra framhävs även de olika romanernas individuella sätt att skildra läsaren och läsandet. Undersökningen visar att den fiktionaliserade läsaren faktiskt framställs på ett liknande sätt i alla de analyserade texterna. Därmed kan ett typiskt postmodernt sätt att avbilda och förstå läsaren identifieras. Kännetecknande är framförallt betonandet av läsaktens produktiva kraft och således även av det nära förhållandet mellan läsande och skrivande. Även specifika motiv kopplade till läsarens involvering i läsakten återkommer, exempelvis läsningen som kroppslig erfarenhet eller som hotande och farlig kraft. Samtidigt visar avhandlingen att samspelet mellan de undersökta narrativa strukturerna och metafiktiva strategierna tycks syfta till att göra den empiriska läsaren medveten om sin produktiva roll i det litterära meningsskapandet och receptionen av fiktion. På så vis blir läsandet till en lek eller ett spel där den empiriska läsaren är en medveten medspelare, ett synsätt på läsande och läsare som genomsyrar och därigenom kan förstås som kännetecknande för skildringen och konceptionen av läsaren i samtliga de undersökta postmoderna romanerna.