| art.description.project | I april skrev Achille Mbembe på Palettens hemsida om hur pandemin hotar att låta Kina och Europa stärka sin makt över Afrika genom krediter. Utöver detta ekonomiska förtryck noterade han nyligen hur rasismen i snabb takt håller på att datoriseras. Men vad innebär det att reproduktionen av den ”andre” i allt större utsträckning sker genom algoritmer, statistik och modellering, snarare än genom de psykologiska och ekonomiska mekanismer som dominerat vår koloniala modernitet? Håller villkoren på att förändras för den människa som varit så hopplöst upptagen med att både säkra och överskrida sin egen antropocentrism? Kanske måste vi återvända till frågan om teknologi för att bättre förstå vad det kan komma att innebära om centrum för det kritiska förnuftet – grundläggande för den estetiska kulturens konst, vetenskapsideal och offentlighet – flyttas ut i ett digitaliserat nätverk förvaltat av några få företagsimperier.
Förutsatt att bolag som Google, Apple, Microsoft och Facebook byggt sin makt och rikedom på en syn på teknologi som något universellt mänskligt, så är det också denna monoteknologiska föreställning som idag är i gungning. För även om den drivit moderniteten förefaller det osannolikt att samma syn på teknologi ska lösa den planetära kris som 500 år av exploatering och skövling av människor och natur försatt oss i. Eller?
I konsten har det blivit allt vanligare att ifrågasätta och utmana den mononaturalism som legat till grund för den estetiska kulturen och de maktrelationer den har varit med om att upprätthålla. Kanske håller det också på att växa fram en form av multiteknologism som inte låter sig reduceras till den teknologikritik som också kännetecknat konsten. Eller är detta bara en verklighetsfrämmande fantasi från andra sidan av den datoriserade turingmaskinens tidsålder?
Upprinnelsen till det här numret av Paletten var ett symposium kring konst och digitalisering som curaterades av Patrik Haggren på Göteborgs Stadsteater i ett samarbete mellan Göteborgs konsthall och Paletten. Där talade bland annat Kristoffer Gansing, Hanni Kamaly och Josefine Wikström, som nu arbetat vidare med sina respektive perspektiv på frågan om teknologi idag. Gansing reflekterar i sitt Palettenbidrag över den kritiska potentialen i den en gång så utopiskt laddade nätverksformen och argumenterar för nödvändigheten i att stödja både alternativa nätverk och tekniker för att befria sig från de nätverk som dominerar oss.
Att dagens dominerande nätverksformer har uppkommit inom en nykolonial ordning är ingen nyhet. Men det betyder inte att de ersatt den moderna utställningsformens logik med dess implicita koloniala blick på ägande, objekt och skillnad. I Kamalys digitala montage GADJU DANIEL SEWAK utvecklas denna komplikation genom företaget Indiskas orientalistiska utställningar. Wikström diskuterar relationen mellan konst, samhälle och teknik hos Theodor Adorno och frågar sig hur autonomin ser ut för den konstpraktik som försöker arbeta sig in i och ut ur högteknologiska former idag.
Vad ligger egentligen bakom dagens upptagenhet av artificiell intelligens och maskininlärning? I Nooskopets manifestation: Artificiell intelligens som ett verktyg för kunskapsutvinning diskuterar Vladan Joler & Matteo Pasquinelli de ideologiska materiella implikationerna av detta fält.
Anton Göransson har tittat närmare på Robert Walser och vandrandets estetik i en text som uppmärksammar hur Walser motsatte sig skrivmaskinsteknologin till förmån för handskriftens ”utomordentligt klumpiga uttryck”. Även Santiago Mostyn tar vara på vandrandets potential, men snarare genom fotografiets möjligheter. Fotomontaget 18 Photographs by P.G. Downes: The-man-who-talks-about-dreams är baserat på fotografier av den amerikanska läraren P.G. Downes, som genom ett antal vandringar i 1930-talets Kanada lät berättelserna som omgav honom forma hans egen förståelse av världen.
Mirna Ticona bidrar också med en slags vandring över gränser i tid och rum i montaget 1492 som är en del av hennes projekt ”Colonized bodies and territories”. Här möts fragment från den bolivianska silvergruvan Potosi med kolonialt våld och den samtida konstens förmåga att göra vad som helst till ett objekt för estetisk granskning.
Också Yayra Sumah förhåller sig till den nykoloniala modernitetens realitet, och diskuterar möjligheten för ett avkoloniserande arbete av jaget som föregår det aktivistiska arbetet. För henne handlar det om att återsocialisera sig till icke-patriarkala sociala relationer i en vävande process över och under en kolonial matris av alienation och dominans. Hur ser konst ut som inte reproducerar liberala värden?
Frågan ställs av Aria Dean i essän Osuveränitet. I ljuset av covid-19 uppmärksammar Dean det paradoxala med ett suveränitetsbegrepp som inbegriper en skillnad mellan människor som okritiskt utnyttjar sitt handlingsutrymme – och de som utger sig för att göra det på ett kritiskt sätt, det vill säga konstnärer.
Mara Lee bidrar med en dikt om uppkopplingen under covid-19, och Johanna Martell har talat med Juan-Pedro Fabra Guemberena om vad pandemin gjort med konsten i allmänhet och hans eget konstnärskap i synnerhet.
Vad är koetiken? I Paletten #318 presenterade vi ett utdrag ur Sami Aidis översättning av Ariana Reines diktbok Coeur de Lion. Sanna Samuelsson har läst Reines debutbok The Cow, och skriver om potentialen i en form av idisslande poetik.
Majsa Allelin ger oss en svindlande beskrivning av den olyckliga kärlekens villkor och praktiker och talar om ”det (o)möjligas dialektik”. Samtidigt har Martin Hägglund uppmärksammats för sina försök att vitalisera Marx dialektik genom att bejaka en sekulär andlighet. Sam Carlshamre har läst Hägglunds bok This life, och efterlyser en större dialog med den marxisiska filosofitraditionen.
Metoden för att undersöka relationen mellan ett allt mer teknologiserat samhälle konsten var i detta nummer alltså att ställa en ny kritik av AI och automatisering sida vid sida med frågan om dekoloniseringen av konsten nya former av poetiker som vår tids koloniala och kapitalistiska modernitet möjliggör. | sv |
