| art.description.project | När det politiska läget hårdnar händer det något med konstkritiken. När det blir skarpt läge börjar konstkritiken att agera. Om det skriver Maja & Ruben Fowkes utifrån situationen i Polen i detta nummer av Paletten. Trots att nynationalistiska krafter bokstavligen har tagit makten över kulturinstitutionerna i landet, betonar författarna att där också finns en traderad kunskap från kalla krigets dagar som gör motståndet möjligt. Frågan är om ett sådant motstånd skulle vara möjligt att mobilisera om Sverige går Polens väg. I dagens opinionsundersökningar är Sverigedemokraterna det näst största partiet i Sverige och blir ogenerat inbjudna att föreläsa på institutioner som Göteborgs universitet. Vad är nästa steg? Samtidigt tampas konstinstitutionerna med frågan om hur de kan öppna upp och bli en angelägenhet för hela samhället bortom konstens diskriminerande funktion.
Ett exempel är Arthur Jafas separatutställning på Moderna museet i somras. Donia Saleh var där å Palettens vägnar, och efterlyser i sin kritik ett grundligt förarbete och en strukturell förändring för att inte ett konstnärligt projekt som Jafas endast ska reproducera en bild av museet som progressivt. Denna paradoxala matris lokaliserar Jafa själv i konsthistorien. I essän Min svarta död diskuterar han hur vita avantgardistiska ikoner som Duchamp och Picasso bygger sina konstnärskap på en rasistisk världsbild. Konstkritikens kärlek till ”the new shit” visar sig i Jafas text som ett giftigt begär. Vems ärende går de konstkritiker som upplever sig bli skrivna på näsan av konsten eller institutionen – eller som beklagar sig över att de inte blir överraskade? Jafas essä visar hur enskilda konstverk har varit en del av den makt- och begärsrelation som dominerat världen i över tvåhundra år, och som det nu kanske är viktigare än någonsin att fortsätta undersöka.
Konstvetaren och redaktören Grant Kestner förespråkar en samhällsengagerad konst som bryter med avantgardistiska idéer om att negera den rådande samhällsordningen. Pablo Müller talar med Kestner om hans tankar om en samhällsengagerad konstkritik som kan ge den samhällsengagerade konsten rättvisa.
När en så kallad stadskreatör i Nacka kommun, påhejad av moderata politiker, under hösten ville ”programmera” om vad hon kallar konstens “rebelliska” DNA (nacka.se), eller när Sverigedemokraterna i Sölvesborg inte vill finansiera ”menskonst”, bedriver de ju också en form av konstkritik. Det står med andra ord klart att konstens avantgardistiska arv idag lika mycket kan förkastas av extremhögern som anklagas för att vara eurocentriskt, antropocentriskt eller bara totalt integrerat i den globala konstmarknad som kränger kritisk konst till planetens miljardärer.
Ett praktexempel på när konstkritikern gör det alltför enkelt för sig, menade konsthistorikern James Elkins och hänvisade till Kristian Vistrup Madsen (New Art Examiner, September/Oktober 2018). I sitt bidrag till detta nummer har Vistrup Madsen tagit fasta på Elkins kritik, och formulerat sin egen position. Till exempel att faktiskt börja älska måleri då någon ber en att skriva om det, och betalar för texten. Den idé som Lucy Lippard på 1970-talet kritiserade och som gör konstkritiken till ett betalt kärleksarbete, bejakas alltså här av Vistrup Madsen. Och medan Elkins efterlyser en akademiskt djupgående kritik, frågar sig Vistrup Madsen hur de förstudier som sådana texter kräver ska finansieras i en tid då konstkritiker nästan uteslutande får ett symboliskt arvode.
I sin essä The Colonial Entanglements in Swedish Art History Part 1 noterar Hanni Kamaly en vändning från en diskursanalytisk till en apolitisk hållning i svensk dagskritik. Detta, menar hon, resulterar i ahistoriska smakomdömen och i förlängningen, förnekande av det koloniala arv som uppenbaras i bland annat den offentliga konsten i Stockholm. Det estetiska gränssnitt som ofta reduceras till ett mänskligt möte med konstverket kan förstås som ett möte mellan olika material med olika agens, menar Liv Bugge. I sin essä Å ville kunstkritikk efterlyser hon en konstkritik som verkar i och genom sociala relationer, där en överordnad mänsklig subjektivitet inte tas för given. Detta är ett bidrag till Palettens fleråriga undersökning av dagens många försök att bryta med ett antropocentriskt tänkande och praktik.
Även i Ruby Nilssons Bastard of Allegory omförhandlas konstsamlingens modernistiska bojor och diskursiva flärd. Texten är ett utdrag ur scenkonstkollektivet StickyDramas hörspel från 2018. Mellan sonora abstraktioner och ljuskäglor tar verken till orda – eller är det museivärdarna som reser sig ur det institutionella språkets överflöd och säger sitt?
Ett koreografiskt score är en typ av instruerande konstverk som ger förslag på hur en handling kan utföras. Erstestiftungs konstsamling Kontakt i Wienförvaltar idag en större samling dokumentation och score från performance från tiden innan murens fall. När koreografen Manuel Pelmus använde sig av dessa i en utställning i somras beskrev curatorn Pierre Bal-Blanc det som en aktivering av det historiska score som konstverken uppkommit i. Aleksei Borisionok besökte utställningen och frågar sig i detta nummer vad som händer när den nutida kontexten inte tas i beaktande. Kanske ska kritikens kontext förstås på liknande vis, så att skrivandet tas lika mycket i beaktande som verket. Och att dessa kontexter, som Bugge föreslår, flätas samman i ett relationellt skrivande.
Vi publicerar nu också sista delen av Kerstin Stakemeiers och Marina Vishmidts bok Reproducing autonomy. Enligt dem har alla progressiva tendenser inom samhället blivit daterade. För dem har kritik eller sentimental reflexivitet nått vägs ände. Om konstens autonomi ska vara möjlig idag så måste processen vara brett förankrad i samhället, och övergå i en form som ännu inte blivit tydlig. Frågan är om inte museet, och dess relation mellan verk och publik kan vara del av en sådan process. I detta nummer presenterar vi också ett urval av Salad Hilowles fotoserie Untitled Sarong Museum där en man iförd sarong figurerar med olika verk ur Moderna museets samlingar. Är det konstkritik eller är det något annat som har med autonomins framtid att göra?
Paletten introducerar också den amerikanska poeten Ariana Reines på svenska med ett utdrag ur Coeur de Lion, som ges ut av IT-LIT och i översatt av Sami Aidi. Med avstamp i ett uppbrott kastar Reines talspråkliga poesi ett analytiskt nät över de sätt på vilka privata begär kan trianguleras av konsten som institution.
När konstens autonomi förstås som en integrerad del av den koloniala och kapitalistiska moderniteten, aktualiseras omedelbart frågan om en postkolonial, dekolonial och icke-kolonial konst. En del av denna diskussion rör frågan om urfolkskonst och estetik. Vad finns det egentligen för vägar bortom en inkluderande och assimilerande konstpolitik? Hur ser några aktörer som länge arbetat med frågan om urfolk och konst på saken? Palettens Jan-Erik Lundström har ställt frågor till Candice Hopkins, Geir Tore Holm, Harald Gaski och Mirna Ticona. Om detta och mycket mer kan du läsa i detta nummer av Paletten! | sv |
