Liv Bugge från konstplattformen FRANK spårar sin drivkraft att arbeta tillsammans med andra i konsten till hundvarandet, lukten av hund och familjegemenskapen med de sextio siberian husky-hundarna under uppväxten med en kennel. I det självorganiserade kollektiva söker hon det som händer mellan olika element som inte kontrolleras av en sida. ”Jag antar att jag är delvis hund, det fungerar som en konstant påminnelse om normativitetens processer och gränser”, skriver Bugge i ett samtal med kollegan Sille Storihle om FRANK, som de drev i Oslo 2012–2020. Självorganisering betyder att människor av mer eller mindre nödvändighet går samman och tar makten över inte bara konstskapandet utan också över dess organisatoriska förutsättningar. Självorganiseringar kan till exempel sätta i spel andra produktionslogiker eller relationer mellan människor som arbetar tillsammans, än de etablerade. Samtidigt är det ”viktigt att se att de former av självorganisering som vi ser omkring oss nu inte nödvändigt är progressiva i sig. Tvärtom är både dagens kapitalism och repressiva staters övervakningsstrategier intimt inflätade i dessa användarbaserade modeller för organisering”, skriver Johan Forsman från Skogen, plattform för konst och kollektivt lärande i Göteborg. ”Vi behöver precisera frågan och knyta organiseringen till former för självförvaltning. Hur delas och ägs resurser? Hur kan vi inte bara organisera utan också förvalta hållbara sammanhang och allmänningar?” Arbetarrörelsen fick uppfinna en politik för att hantera industrialiseringens resurs- och maktcentrering – nu behöver vi, enligt Forsman, hitta begrepp och modeller för att bemästra Big Tech och den agila postindustriella kapitalismen. Samtida med oljekrisen upprättades 1974, efter nästan hundra år av tillväxt, Statens kulturråd, och det självorganiserade konstlivet skrevs in som del av en svensk kulturpolitik. Vad betyder en sådan relation mellan en statlig förvaltningsmyndighet och det fria konstlivet i dag, efter fyrtio års ekonomisk stagnation, med en allt mer privatiserad offentlig sektor, märkt av långvarig nyliberal politik? Hur ska vi förstå sambanden mellan organiseringen av konstnärlig verksamhet och dagens slimmade välfärdsentreprenörer? Och hur hänger det samman med de spontant organiserade protesterna i Belarus? Vad har svenska deportationer och rasprofilering att göra med det estetiska konstbegrepp som ligger till grund för svensk kulturpolitik? Frågor som dessa har legat till grund för det redaktionella arbetet med detta nummer. I ljuset av dagens segregation har förhållandet mellan kulturpolitik och samtidskonstens koloniala arv blivit allt mer akut. Så också i Danmark. Den 6 november 2020 offentliggjordes en video där en modern gipskopia av en bronsbyst från mitten av 1700-talet föreställande grundaren av Det Kongelige Danske Kunstakademi, kung Frederick V, sänktes i den hamn för kolonialhandel som han en gång kontrollerade. Avdelningsledare Katrine Dirckinck-Holmfeld tog på sig ansvaret för den konstnärliga happeningen av anonyma bildkonstnärer och stängdes omedelbart av från jobbet. Från den arabiska våren och Occupy-rörelsen till Gula västarna och BLM kommer i dag systemkritiken från brokiga politiska subjekt med en stor vilja till konkret förändring. Vi uppmanar att läsa det öppna brev, författat av en grupp anonyma konstnärer och kulturarbetare i solidaritet med BLM, som publicerades på paletten.net den 1 juni 2020. I detta nummer påminner National Black Theatre of Sweden om en viktig aspekt för konstverksamheter som startats i förhållande till dessa frågor: ”Vi kan ge seminarier och hålla i diskussionsplattformar i förhållande till den scenkonst vi producerar, men vi existerar inte för att vara en utbildande organisation.” Ansvaret måste tillbaka till myndigheter och politiker – och till oss andra konstförmedlande och konstproducerande organisationer. I anslutning till denna problematik publiceras en annons för Handlingsplan för att motverka ett segregerat konstfält. Boken erbjuder ingen quick-fix men går att beställa tillsammans med workshops för organisationer med utgångspunkt i frågorna. Alla intäkter går till en ny fond som stöttar arbete mot segregation i konsten. Självförvaltande konstorganisationer som Khartoum, Kultivator, Mint och Konstfrämjandet beskriver i en enkätundersökning vad de visar särskild omsorg om i sin verksamhet och hur de organiserar sig. Undersökningen i sin helhet hittar du också på paletten.net. För att utvidga den redaktionella organiseringen bjöd vi in Kultwatch, SAQMI och nätverket Den kollektiva hjärnan som satellitredaktörer för att själva redaktionellt bestämma hur deras verksamheter skildras. Dagmar Brunow skriver med utgångspunkt i SAQMIs curaterande om vikten av att utveckla queera, levande och hållbara arkivpraktiker. Redaktörerna Macarena Dusant, Afrang Nordlöf Malekian och Johan Palme beskriver hur de i arbetet med Kultwatch för fram uttryck snarare än redigerar språk, och långsiktighetens och lustens vikt för strävan att nå bortom en västerländsk kapitalistisk produktionsapparat. I essän ”Vem kan se från himlen”, återpublicerad från Kultwatch, reflekterar Nordlöf Malekian över betydelsen av varifrån man blickar och över vem som har möjlighet att betrakta jorden ovanifrån. Från tredje sattelitredaktionen, det nationella nätverket Den kollektiva hjärnan, publicerar vi ett internt samtal om organisationen samt tre transkriberade samtal från den nätverksträff som de arrangerade hos Not Quite i Dalsland hösten 2020 på temat Omsorgen om det gemensamma. Här deltar bland annat The Non Existent Center, Art Lab Gnesta, Systeria, Sápmi Salasta och Cyklopen. (Äventyret finns också i städandet, framhåller det självförvaltande frihetliga kulturhuset Cyklopen i Högdalen när Maja Hammarén senare intervjuar dem om deras organisation.) I ytterligare ett samtal från nätverksträffen på Not Quite, ”Det gemensammas paradoxer”, för Edda Manga och Fanny Wendt Höjer dialog om sitt gemensamma skrivande och Temi Odumosu återvänder till Louis Gordons förståelse för begreppet ond tro, och dess betydelse i antisvart rasism. Nina Möntmann och Nataša Petrešin-Bachelez samtalar med Ares Shporta och Donjetë Murati från Lumbardhi i Kosovo om att försöka driva en decentraliserad institution som är medskapande i samhällsbygget. Sinziana Ravini intervjuar Didier Zyserman som gjort en film om Hotel Bauen i Buenos Aires som togs över av de anställda när de förlorade sina jobb. Sabrin Jaja från skrivarskolan Qalam i Göteborg, del av senare års skrivrörelse med Revolution Poetry, Ortens bästa poet med flera, beskriver arbetet för att bygga rum där deltagare kan skriva utan att behöva förklara sig, förhålla sig till, eller försvara sig mot föreställningar om dem. Den oberoende forskningsgruppen Agentur i Stockholm utvecklar i vilken offentlighet de formar sitt projekt Folkfronternas estetik. Med utgångspunkt i sin bok Mázejoavku: Indigenous Collectivity and Art diskuterar Susanne Hætta med niilas helander och Maja Hammarén det banbrytande samiska konstnärskollektivet Mázejoavkus arbete med Áltaupproret och medgrundandet av Samiska konstnärsförbundet. Samtalet följs av ett utdrag ur Hættas bok om den samiska konsttraditionens duodji, ibland kallat sameslöjd, som också tecknar bakgrunden för Mázejoavkus kamp: ”i ett västerländskt perspektiv finns inga begrepp som relaterar till, eller kan motsvara, meningen, världsbilden och värdena för duodji.” Hur ska vi egentligen se på folkhemmets kulturella institutioner som exempelvis kommunala musikskolan och Riksteatern? I ”Infrastrukturen som krävs – en text skriven över 100 år med stöd från Svenska postkodlotteriet”, utvecklad för Stockholmstidningens nya nummer om kulturhus, beskriver Sara Parkman en ambivalens inför de koloniala aspekterna av en kulturpolitik som initierats från Stockholm, och stöttat hennes egen utveckling som yrkesverksam folkmusiker. Koloniala perspektiv hänger också samman med frågor om landsbygd och jordbruk. ”Innan vi kunde diskutera var vi tvungna att flytta en hel flock kor från ett fält till ett annat på sidan av zonen”, beskriver Kristin Ross sitt första besök på ZAD-ockupationen utanför Landes i Frankrike 2016, som blev både boplats och en rörelse. I föreläsningen ”Communal Luxury”, reflekterar Ross via Pariskommunen 1871 och ZAD-ockupationen över varför försvaret genererar mer solidaritet än motståndshandlingen. Och över vikten av att i dagens kamper om offentligheten fysiskt sätta ned foten och inta en plats. Fernando García-Dory från para-institutionen INLAND, som driver herdeskola och sammanför institutioner med sociala rörelser på landsbygden, beskriver hur hela ”den pågående diskursen om kultur kontra natur är väldigt samtida och nära sammankopplad med det faktum att 90 procent av Europas befolkning är bosatta i städer”. Därför har de försökt skapa en konstinstitution som utvecklar rural kunskap, för att skapa hållbara sätt att leva samman. Vad betyder det för samtidskonsten centrala begreppet samarbete? Och vad har det för implikationer för politiken och på konsten i dag? frågar John Roberts i sin konsthistoriska essä ”Samarbete som ett problem för konstens kulturella form”. Kan kommunismens begrepp fortfarande utgöra ett viktigt perspektiv på politiska förvandlingar? Det menar Alberto Toscano i essän ”Förstörande kreativitet, eller Sinnenas kommunism”. Programmeringsspråk som COBOL har fått allt större betydelse för organiseringen av våra liv. Linda Hilfling Ritasdatter ser på hur dagens dataflöden upprätthålls av osynliga mjukvaror och nykoloniala arbetsstrukturer. I den poetiska essän ”Accessibility Caption: Continuity” undersöker Chloë Bass hur bilders betydelse hänger samman med tillgången till offentligheten, och familjelivets speciella anspänningar under covid-19. I essän ”Vithetens konstkritiska organisationsprincip” frågar Fredrik Svensk vad konstkritik har att göra med organiseringen av samhället och dess konflikter i dag. Genom denna montage av olika bidrag synliggör detta dubbelnummer synliggörs en mångfald alternativa sätt att organisera konstnärligt arbete och ger nya perspektiv på frågor om självorganisering i dag.