Balansera i barnsamtal En studie om hur socialsekreterare ser på begreppet barns röst i barnsamtal.

Abstract

Syftet med studien var att fånga hur socialsekreterare i socialtjänstens barnavård tänker kring barns röst i barnsamtal. De frågeställningar jag har utgått från är; Vad innebär begreppet barns röst för socialsekreterare?; Vad ser de för svårigheter för barn att göra sin röst hörd?; Hur skapar de förutsättningar för barnen att göra sin egen röst hörd?; Hur gör de för att så lite som möjligt påverka barnen i deras berättelse? Det finns mycket forskning kring hur man erbjuder barn möjligheten att själva få berätta om sin situation med så lite påverkan som möjligt från den som intervjuar. Däremot finns det inte så mycket forskning eller riktlinjer om hur man i socialtjänstens barnsamtal kan göra för att få fram barns egen röst. Jag har intervjuat 13 socialsekreterare i två fokusgrupper och två parintervjuer. Det framkommer att barns röst för socialsekreterare handlar om barns delaktighet i hela barnavårdsprocessen. I barnsamtal, och även i hela processen, balanserar socialsekreterare mellan olika hållningar eller ytterligheter: att ge och få information, delaktighet och omsorg, barnperspektiv och barns perspektiv, medmänniska och organisationsrepresentant samt metod och känsla. Främsta fokus för socialsekreterarna ligger på att skapa relation med barnet och att ge barnet information i barnsamtalen och hjälpa barnen att förstå situationen. Att barn ska kunna delge sin egen berättelse kommer i andra hand. Uppsatsen avslutas med en diskussion om att socialsekreterare inte använder sig av den kunskap och forskning som finns om barnsamtal, om risken att barn nekas rätten att göra sin röst hörd om de inte erbjuds möjligheten att själva få berätta om sin situation, om socialsekreterarnas handlingsutrymme samt kärnan i socialt arbete.