APOE Alleles as Predictors of Long-Term Cognitive Outcome after Ischemic Stroke

Abstract

Stroke är en av de främsta orsakerna till att människor dör i förtid och till att de får funktionsnedsättningar. Oroväckande nog verkar antalet nya fall bland yngre personer öka. Ischemisk stroke (hjärninfarkt) är den vanligaste formen av stroke och orsakas av att ett blodkärl i hjärnan blockeras, vilket leder till syrebrist i hjärnan och vävnadsskada. Kognitiva funktionsnedsättningar, till exempel försämrad språkförmåga, uppmärksamhet och minne, är vanliga efter en stroke, och kunskapen om vilka faktorer som påverkar dessa är begränsad. Apolipoprotein E (APOE) är en gen (arvsanlag) med tre alleler (varianter), ε2, ε3 och ε4 (ε: epsilon). ε4-allelen är kopplad till ökad risk för Alzheimers sjukdom, den vanligaste orsaken till demens, medan ε2-allelen är kopplad till lägre risk. Resultat från tidigare studier pekar mot att APOE-alleler även kan ha samband med hur kognitiva funktioner utvecklas efter stroke. Andra faktorer har också betydelse, bland annat ålder, diabetes, fysisk aktivitet och utbildningsnivå. Denna studies huvudsakliga syfte var att undersöka om det fanns någon skillnad i kognitiv funktion bland yngre och medelålders strokepatienter flera år efter insjuknandet i ischemisk stroke beroende på vilken APOE-allel de bar på. Det underordnade syftet var att utforska faktorer som kan hjälpa oss att förstå hur APOE-genen påverkar kognition. Studien baseras på Sahlgrenska akademins Studie av Ischemisk Stroke (SAHLSIS). Inom ramen för denna studie har patienter under 70 år med akut ischemisk stroke inkluderats och följts upp efter sju år. Information inhämtades från besök hos läkare och sjuksköterska, enkäter, journaler och analys av blodprover. Vid uppföljningen efter sju år deltog drygt 400 studiedeltagare i ett kognitivt test, BNIS, som testar flera kognitiva funktioner som ofta är påverkade efter stroke. Informationen analyserades statistiskt för att se vilka samband och skillnader som var betydelsefulla. Vi fann en skillnad i kognitiv funktion mellan de med ε4-allelen (ε4-bärare) jämfört med de med ε2-allelen (ε2-bärare). Denna skillnad fanns kvar även när vi tog hänsyn till studiedeltagarnas ålder, utbildningsnivå, om de hade diabetes eller höga blodfetter samt strokens svårighetsgrad. När vi uteslöt de som fått en ny stroke innan uppföljningen så kunde vi även se en skillnad mellan ε4-bärare och de med två ε3-alleler. Vilken allel studiedeltagarna hade gjorde även skillnad för andra faktorers koppling till den kognitiva funktionen. Till exempel var måttlig till hög fysisk aktivitet jämfört med låg aktivitet kopplat till bättre kognitiv funktion hos ε4-bärare jämfört med ε2-bärare. Våra resultat kan vara till hjälp för kommande forskare när de utformar sina studier av kognitiv funktion efter stroke. I framtiden hoppas vi att man kan använda sig av resultat liknande dessa för att förbättra den kognitiva återhämtningen hos människor som drabbas av stroke, till exempel för att identifiera personer som har en högre risk att återhämta sig sämre. På lång sikt kan en ökad förståelse av APOE-genens koppling till kognition hos strokepatienter leda till att man utvecklar nya läkemedel som bromsar kognitiv nedsättning och på så sätt ökar patienters självständighet och livskvalitet.