Den unika och exklusiva sångundervisningen. En kvalitativ intervjustudie om olika sångundervisningsformer i gymnasieskolan

Abstract

Syftet med denna studie är att problematisera den individuella undervisningsformen i sång som en förgivettagen praktik i den svenska gymnasieskolan. Problematiseringen sker genom att i kvalitativa intervjuer undersöka hur sånglärare på gymnasiet talar om och konstruerar legitimitet åt olika undervisningsformer. Fem sånglärare från olika delar av landet medverkar i studien och alla arbetar som sånglärare i den svenska gymnasieskolan. Studien intar ett socialkonstruktionistiskt och diskursanalytiskt förhållningssätt där sånglärarnas uttalanden förstås i ljuset av sociala och historiska kontexter.

Resultatet visar att tre diskurser framkommer när lärarna talar om olika sångundervisningsformer. Identitetsdiskursen tar sin utgångspunkt i den individuella undervisningsformen som en trygg plats för eleven att utvecklas personligt på. Gruppundervisningens socialt kontrollerande funktion anses i denna diskurs hindra det identitetsskapande syftet. Läraren kan här träda in i rollen som terapeut och eleven positioneras som skyddsling. I artistdiskursen framkommer det att den individuella undervisningen skapar bäst förutsättningar för individbaserade artistkunskaper och gruppundervisningen förbereder då eleverna för scenframträdanden. Syftet är då att eleverna ska bli artister. Den tredje och sista diskursen som utkristalliserats benämns som byråkratidiskursen och behandlar undervisningsformernas relation till yttre styrningsfaktorer såsom schema, tid, makthavare och styrdokument. Den individuella undervisningen legitimeras här med hänvisningar till schema, roligt innehåll i styrdokumenten samt risken att förlora sin anställning. Gruppundervisning legitimeras i denna diskurs genom en argumentation kring effektivitet och ekonomi.

Slutsatserna är att den individuella undervisningen har ett starkt fäste i sångundervisningen på gymnasiet. Den individuella undervisningen skapar spänningar mellan olika ämnen, lärarkategorier, makthavare och elever vilket bidrar till ett beskyddande av den individuella undervisningen. Beskyddandet av undervisningsformen sker i termer av unikhet och exklusivitet. En ytterligare slutsats är att lärarnas beskrivningar av sångundervisningens syfte har sin utgångspunkt i den individuella undervisningsformen. Syftesbeskrivningarna konstruerar och cementerar således olika lärar- och elevroller som sedan reproduceras genom beskyddandet av den individuella undervisningsformen.